Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 23. Undanjagade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De fingo höra huru han sprungit och hoppat mellan
trädstammarna och varit så glad när han tänkte på
huru han skulle komma hem till »stugan» med maten.
Långt bortom svedjan hade han gått, men rättat sig
efter solen så han gick ifrån det håll där elakgården var.
Han hade blifvit riktigt stornöjd när han hörde röster
af folk. Det var timmerhuggare, som talade högt mellan
träden. De hade roligt åt något, det förstod Ante, som
skyndade att nå fram till dem.
Men så hörde han det skrämmande ordet »kask» och
»jag skall lära dem bå de och mer till. Pojken, som
satte krokben för mig skall få så mycket han tål». Det
var finndrängen i elakgården, som talade.
Den andre, lilldräng i samma gård hade skrattat åt
såna ungar, som vågade sig på stort folk och sade nej
till starkvaror. Ante hade nätt och jämt hunnit huka
sig ned bakom en hög med ris och bråte, därifrån han
mellan kvistarna kunde se öfver till karlarna, förrän den
vindögda finnen vände sig rätt emot det håll, där han
krupit ner.
»Dom finns här nånstans på skogen», illskratta drängen.
»De är int svårt te förstå de, för de ha runni
blod efter geten på ett par ställen oppe i vägen precis
där kälkspåren gått in på vidden, där skarsnön bar på
måron.»
»I de här godvädre lär dom int komma långt med
tung kälke och en get, som väl ska ha bra ondt för att
gå nu», hade den andre karlen svarat med ett illjarsgladt
skratt äfven han.
»Geten där fick nog så mycket hon tålte», grinade
finnen. »De är slag (piggt gry) i Grels och i de andra
pojkarna i eran gård också.»
»Ja, och int mindre i stintan. Du kan tro gosse, men
hon sa i morse, då jag tog kasken och int hade nån te
ge na: ’Få ja int en kask’, sa hon, ’så gå ja dit i
grafven.’ Mor hennes hon måtte leta fram en skvätt och ge
na en ändå, för stintan gaf sig inte.»
Nu hade de skrattat begge två så hårdt så att
småfåglarna hade blifvit rädda och flugit bort.
»Knifven, gråhunn i gården är lika inmarlig och
illsint han som folket i eran gård», flinade finndrängen.
»Han är nog god till att spåra opp ungarna och ha dom
fast i ben och rygg och det innan dom hinn gapa».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
