Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 28. Månke och Gullspira
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
du tycka att de skulle kännas någe behändigt?» upprepade
Ante strängt allvarligt, när Maglena teg.
»Nää», hviskade Maglena fullkomligt förkrossad.
»Här får hon en lillhägn te springa i, och litet fängs
(fähus) me halm på golfve te bo i, gräs och löf och
tallris får hon te äta eller kan hon få gå tjudrad här på
grästufverna hela sommaren, så mycket grönt som här
växer.»
»Och bröd får hon nog å, af de behändiga rejela folke
här hvar dag, och saltsleke, och allt, som bli kvar när
dom ha’ äti», mumlade Maglena, som började få klart
för sig att Antes kärlek till Gullspira var af ett bättre slag
än hennes egen.
»Sir du de Maglena, lillstinta», sade Ante nu med
den lenaste mildaste röst han kunde frambringa. Han
ville i själ och hjärta bara vara god emot den, han
förstod det ju så allt för väl, hjärtebedröfvade lilla
systern.
»Du kan väl förstå Maglena hur bra de blir, när folke
här nu också tar sig an’ Månke.»
»Ja så Gullspira har han te ty sej till när hon längtas.»
»Ja, och han, lill’stackars drängen, henne å. Månke
han ska nog bli sorgmodig och längtandes efter oss
mångande gånger, han», tillfogade Ante med tungsam tankfull
uppsyn. »Men storbra får han hos så riktigt folk. »
»De va’ nog mor, som ledde oss hit å, må du tro,
Ante.»
»Gosse», tillade hon med mjuk, innerligt ångerfull
stämma. »Är du sint på mej för jag nöp dej så farligt.
Jag är rädd att du lid ondt af de?»
»Inte!» sade Ante öfverlägset.
Nog hade han ännu känning af Maglenas nyp och
naglar. Men inte ville han göra det tungt för henne
med det. Hon, som gick i vånda och sorg och nu måste
gå ifrån Gullspira.
Ante hade länge gått i vånda och ängslan för
Gullspira, han med. Ända sedan den där flykten från
Elakgården, där Gullspira blef så illa misshandlad, hade han
innerst känt oro för att någon ny farlighet skulle hända
henne. Och det sved i honom för hvar gång han nu,
i årets grannaste blomningstid måste sätta trålj om
nosen på henne. Så Ante han kände lättnad att få lämna
henne på så bra ställe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
