Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 31. I strid med Bjänntasse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allt annat än treflig, så var Maglenas, hvilken uppehöll
sig ensam där nedanför, ej mycket bättre.
Hon vågade ej röra sig och hon vågade ej skrika, ty
Ante tjöt åt henne emellan det han skrålade i luren emot
björnen, att hon skulle tiga, så att besten inte hörde att
hon fanns.
»Tiga!» Ja, det var inte så lätt att tiga för den, som
liten och ensam var några steg ifrån en hungrig,
vredgadt brummande björn, för hvilken man skulle kunna bli
en munsbit, och som dessutom kände dödlig förskräckelse
för en i nästan samma farliga belägenhet försatt broder,
hvilken var det enda man ägde i hela vida världen.
Men ändå kunde Maglena hålla styr på sig själf och
låta bli att skrika, fastän hon darrade som en liten asp
när nordanstormen rister den.
»Klara dej opp på östsidan», tjöt Ante ilsket, för att
med samma röst skrämma björnen, när han inte orkade
blåsa. Maglena sprang i några flygande steg mot stenen,
broderns ord nådde henne befallande som hade de följts
af piskrapp.
Hon slängde af sig näfverskorna, satte tår och
»fingerkrok» i stenskrefvorna – bröt sig, bräckte naglar, var
blåröd i ansiktet af förskräckelse och ansträngning – i
hvar minut färdig att förlora taget med fingrar och tår
och störta baklänges utför. Ante hörde hennes flåsande
mellan björnens olåt. Han tog ett par språng tillbaka,
böjde sig ner och tog tag så hon kom upp öfver värsta
stupbranten.
Maglena blef med ens förunderligt stark och modig. I
jämförelse med huru hon haft det där nere, på tu man
hand med björnen, kände hon sig här uppe, med Ante
invid sig, nästan trygg och skyddad. Denna känsla
återgaf henne krafterna och satte lif i hennes lemmar och
ljud i strupen.
Hon hade hört att man kunde skrämma björnen genom
skrik och olåt och ett morskt uppträdande. Och väl
visste Maglena att han var rädd för blicken ur folks ögon,
så hon lade sig framstupa med hufvudet öfver stenen
och illskrek emot björnen, som vid hennes åsyn
förbluffad gick baklänges ett par steg och plirade upp emot
henne med en sorglustig, nästan skrämd glans i ögonen.
Han såg inte så farlig ut här uppifrån heller, tyckte
Maglena. När han så där satte hufvudet på sned och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
