Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 33. Gräl, och allt väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hon hade rättighet att vara hvad och hur hon
behagade.
Sylvia satt upprätt i nedersängen och grät. Allting var
»tråkigt» och hon längtade efter sin mamma. »Hu-hu-hu»,
snyftade hon. »Hvad skulle jag här att göra. Det var
mycket finare och bättre hemma.»
Hvilken anmärkning nog var ganska riktig om hon
jämförde föräldrarnas storstadsvåning på tio praktrum,
som inneslöto taflor, mattor, kristaller och silfver tillika
med svällande bäddar, finaste linne och sidentäcken, med
rummet hon nu vistades uti.
Mossan satt gulgrön mellan springorna i timmerväggarna.
Bänkar och pallar voro visserligen blanka, men af
nötning, samt grofva och omålade. Golfvet var väl knappast
hyfladt, med stora springor, dörren klumpig med stor
järnhake för, i stället för lås. Sängen, i hvilken hon nyss
vaknat »på galen ända», var fylld af prasslande halm,
täckt med ett groft lärftslakan. I stället för »sidentäcke»
hade hon en fårskinnsfäll att dra opp omkring sig, fast
hon var så het af värmen att hon velat kasta den all
världens väg.
»Ja, hvem bad dig komma med», bjäbbade Viva. »Du
kunde ha’ stannat därhemma utan oss, –finnos–grinsibba
där! Du har i alla fall fått halfva lakrisstången, som vi
hade med till kalas, och största bröstsockersbiten, när
Elsa delade, och en hel kopp hafregryn när vi fingo hvar
sin half, bara för att Angela inbillade oss att det är
förnämt att låta främmande äta opp allt som är fint och
som om man vill ha själf –.»
»Du goda tid! Jag tror rent att du är förtrollad Viva»,
gnällde Sylvia, hvilka med armbågarna på uppdragna
knän satt kvar i sängen och, med det hvitblonda håret
stretande ut mellan fingrarna, som hon höll om hufvudet,
företedde en bild af djupaste elände.
»Du stora värld. Lakrits! En fattig lakritsbit, det räkna
ni på! Jag, som skulle kunna få ett hus utaf bara lakrits,
med fönster af bröstsocker och tak utaf knäck, och med
vägar omkring utaf bara hafregryn. Pappa har förfärligt
mycket pengar, det säger Lina där hemma och jag
skall be pappa bygga mig ett sån’t hus och du skall
inte få så mycket som slicka lakritströskelen en gång.»
»Det har du så rätt i, min lilla kulting», smilade Viva
och kysste på fingret åt Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
