Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 39. Alla sju från lillgråstugan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och så, vet du, så ha småstintorna två dockor, de
äro så fina att de ha porslinshufvud, med tjocka
porslinsflätor, fastän de äro lindebarn och ligga i en liten
vagga.»
»Ja jag vet, å småstinterna sjung vaggvisa »Millmaste
tana».
Det var nära att Maglena brustit i gråt vid de sista orden.
Prästfrun skyndade sig att tillägga:
»Anna-Lisa och Maglena heta de, de där fina lindebarnen.»
»Ante, har du hört hvad dom är märkvärdig, småstinterna?»
»Ock hvad mer är. De ha själfva lagat till åt sig tre
pojkar af vedträn, som de klädt på, och dem kalla de
Ante, Per-Erik och Månke. Ni ha väl aldrig hört de
namnen förr?»
Maglena vände sig tyst emot brodern med ett anlete,
som glödde af hänförelse.
Han såg lika tyst och meningsfullt på henne tillbaka.
Glädje och belåtenhet lyste äfven ut ur hans ögon.
»Du skall väl få höra ännu mer, som du tycker om.»
»Kan småstintorna sy rosor på tumvantar kanske?»
»Det tror jag nu inte, och nu är historien slut om
småstintorna. Men jag skall tala om för dig att
jägmästaren också har varit inne i en storbondgård.»
»Kanske i den, där vi släppte af Anna-Lisa och Per-
Erik?» afbröt Maglena full af förväntan.
»Rätt gissade du. Du kan tro att Anna-Lisa, hon är
som dotter där i gården. Hon hade fått en liten
grönmålad spinnrock och riktiga små ullkardor. När
jägmästaren kom in i storköket där på kvällen, så satt
Anna-Lisa och spann lin på sin lilla rock, medan mor
i gården spann ull, som skulle bli till vinterkläder åt
hennes gubbe, och åt alla tre barnen. Elden brann på
spisen. Två små pojkar –»
»Å de va, å jag vet att de va Per-Erik och lill’Kalle»,
afbröt Maglena och gjorde ett hoppande af ifver.
»Jag tror mest att de hette så. De kommo in med
torrved i fånget och lade på elden så där var så ljust
och grant i stugan. De hade sjungit så roligt och gladt
tillsammans, mor i gården och Anna-Lisa, och så en piga,
som också spann.»
»De va’ Brita de.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
