Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på sin arm, möttes hon av protester från modern.
Det gick inte an att vänja barnet vid att bli
uppmärksammat, dessutom sade läkaren, att det inte var
bra för barnets hjärna, om man oupphörligt gungade
och skakade det. ”Så många nätter jag vaggat dig av
och an”, tänkte den gamla. ”Tog din hjärna skada?”
Men hon sade det inte högt. Barnen skulle inte
heller få äta för mycket godsaker. Men mormor kunde
inte motstå ett par blanka, tiggande ögon. Hon kunde
inte hjälpa det — karamellerna måste fram!
Hennes dotter blev ledsen på henne, och så förstod
hon, att hon, som uppfostrat sina egna barn så gott
och kärleksfullt hon kunnat, rentav ansågs förstöra
dessa små. Hon visste att hon gärna skulle få se på,
det till och med fordrades att hon skulle göra det,
ty utan en vithårig mormor i bakgrunden, blir ej
bilden av den lyckliga familjen fullständig, men hon
fick inte handla. Det var då hon fattade, att hon var
överflödig, och drog sig tillbaka. Alla redde sig lika
bra utan henne. Hon var inte oumbärlig. Men hon
hade varit oumbärlig. En liten tid ännu hade hon
velat behålla illusionen om att allt var som förr, men
det hade ingen förstått. En varm och klibbig
barnhand, som sökte hennes, en mjuk kropp, som tryckt
sig mot hennes bröst, medan ett par sömniga ögon
blickat upp till henne, tassandet av små steg på
gången, ett kiknande lustigt skratt, alla dessa saker
i förening hade hjälpt till att förleda henne till den
tron, att hon än en gång var en ung mor. Men alltför
snart blev hon tagen ur villfarelsen. Alla hade varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
