Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nu blir ni nog snart frisk, sade Annie för att
muntra upp Krister.
Krister följde med blicken den oroliga fotens
rörelser.
— Jag vet inte, sade han litet trumpet.
Så log han sitt intagande leende.
— Ibland tror jag att jag ändå har det bättre
än ni.
— Hur vet ni ?
— Å, jag vet. De friska äro som små murmeldjur,
de gräva och böka i jorden och se ingenting för
sanden, som rinner dem i ögonen. De må bra. De känna
ingenting. Men jag, som sitter stilla, har roligt åt
skyarnas lek på himmeln. Det är som att från
stranden se vita segel fara förbi. De andra hinna ju ej
titta upp. De äro så friska, och först måste de gnugga
sanden ur ögonen.
Krister flyttade sig litet i stolen och lutade huvudet
tillbaka mot kuddarna. Annie gav honom en
beundrande blick.
— Poet! sade hon leende.
De sutto tysta. Marken framför dem var hårt
tilltrampad, glatt som ett golv. Senare skulle det köras
grus till gångarna, hade Ester sagt. Annie fick en idé.
— Jag skall visa er de sista dansstegen, sade hon.
Krister vände sig ivrigt mot henne.
— Ja, gör det.
Annie var aldrig så till sin fördel, som då hon
dansade — kanske därför att hennes nervösa lynne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
