Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längesedan någon på detta sätt tagit hand om henne,
hört sig för om hennes tycken, hållit dörrarna öppna
för henne, lyssnat på henne. Hon hade en känsla av
att Stefan gjorde allt detta med nöje, icke bara för
att vara artig. Skulle han vara den som kunde
förjaga hennes ensamhetskänsla? Hennes ögon fingo ett
uppmärksamt uttryck. Stefan kände det instinktivt och
vände sig mot henne. Deras blickar möttes, och de
rodnade glatt, som om de två plötsligt kommit i
hemligt samförstånd. De började prata lågt, förtroligt,
medan Ansgar lutade sig närmare den lilla ryskan,
viskande ett par ord, vilka fingo hennes ögon att stråla
mot ett förflutet minne, allt under det att hennes små
händer liksom grepo efter det, som om en osynlig
knippa blommor dalat ned över bordet.
När supén var slut, gingo de upp på terrassen. Här
i denna skymning, som bröts av båglampans sken,
stillades orden, blevo rösterna mera dämpade.
Tråna-den som vårnatten väckte flöt ut i dunklet och
blandade sig med Strömmens vågor, så att bruset
därned-ifrån tycktes genljuda i hjärtana, stigande till rop
efter ett oupphinneligt något, som var lika omöjligt
att gripa som diset över vattnet och de uppdykande
och försvinnande ljusreflexerna i dess svarta djup.
— Jag är så glad, att ni ville komma med mig i
afton, sade Stefan lågt till Ester.
Hon blickade ut över Strömmen, hennes läppar
darrade litet.
— Jag har haft en så rolig afton, svarade hon.
Den lilla ryskan skrattade högt åt något Ansgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
