Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han grep Stefans hand, stora tårar runno utför
hans kinder.
— Hon sade mig, att hon var så lycklig, utbrast
han. Jag visste ingenting. Minns du. att jag den där
aftonen, då hon dansade hemma hos mig, önskade att
hennes röda klack skulle sparka till mina välordnade
dagar, så att de rullade om varandra? Hon har gjort
det nu.
Ansgar tystnade ett ögonblick, så fortsatte han
ivrigt. Det föreföll Stefan, som om det var vännen
en lisa att tala, som om orden liksom tårarna sökte
lätta den förfärliga tyngden på hans hjärta.
—• Hon var så ung, sade han, så ung i jämförelse
med mig. Jag borde vetat bättre, jag med mina
fyrtio år. Det var hennes dans, som förtrollade mig, i
den var hon kvinna, lidelsefull, med hett blod, jag
förstod inte att skilja på den vilda och klagande ryska
melodien och hennes eget väsen — jag trodde de voro
ett. Musiken inspirerade henne, men i hennes hjärta
tände den endast en brinnande aning om livet. Hon
var ett barn, och det var barnet jag tog till mig, inte
den ryska kvinnan, uppeggad av hemlandets trånsjuka
melodi.
Stefan såg på honom.
— Ni älskade varandra, sade han och tänkte i
detsamma på den lilla ryska flickans vemodiga min, som
han uppfångat en skymt av över bordets blommor och
glas den glada aftonen på Operakällaren.
Den andre såg framför sig med huvudet stött i
händerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
