Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillbakalutat, som om hon lyssnat till en hemlig, endast
av henne hörd melodi.
Men Ansgar måste tala, alla de tankar, som i
ensamheten plågat honom, funno nu ord och sökte sig
över hans läppar.
— Jag förstår nu, att hon måste ha tyckt, att jag
var grym. Snabbare än jag, innan jag ens tänkt över
hennes ställning, insåg hon den. Kärleken fyllde
hennes liv, men hon märkte att den inte fyllde mitt. En
liten fågel var hon, och hon skulle haft ett mjukt och
skyddat rede, i stället fick hon söka hålla sig fast
på en gren, prisgiven åt alla vindar, och därför föll
hon också ned. Fastän kärleken tycktes vara allt för
henne, var hon inte mogen för den. Den tog för hårt,
hon hade inte krafter att stå emot. Och ändå sade hon
mig, att hon var lycklig. Det borde varit jag, som
kastat mig ut genom fönstret, förfärad över mitt verk.
Men när man kommit litet längre i livet, gör man
inte sådant. Kring hjärtat växer en hinna, dess nät
och trådar bli allt tätare, så att de starka känslorna
inte nå fram. Den unga går med naket hjärta. Hon
lyssnar till dess röst, och bjuder det att hon skall dö,
så lyder hon. För henne finnes det endast två vägar
att välja på — allt eller intet. Men vi äldre,
försof-fade, hitta alltid små stigar på sidan eller mittemellan.
Dem gå vi och komma aldrig sedan tillbaka igen till
den stora skiljevägen. Jag pratar och pratar utan att
förstå. Jag borde tiga och lyssna, men jag kan inte. Så
snart jag är ensam, ser jag henne så tydligt
framför mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
