Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 (31 jan.) - Gubben på berget. Av Gudrun Spanne. Illustratör: Gerda Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hela hans skåp var fullt med liknande
saker. Hon hade flera gånger talat med
honom, men hon hade ändå inte sett någon
förbättring och visste nu inte, hur det
skulle gå.
Sven lovade på nytt, att han riktigt skulle
försöka bli bättre, och mor sade, att om
han inte bättrat sig inom en månad, så
måste hon ta i riktigt med hårdhandskarna
— som man säger.
Sven kände sig verkligen mycket ledsen
och tyckte, att han var en stackare, som
inte kunde hålla i med någonting. Och så
somnade han. Men han hade nätt och jämt
hunnit somna, då dörren öppnades och en
liten gubbe kom in.
— Hallå Sven, ropade han, följ med mig
strax!
Sven kände visst ingen lust att följa med,
men det var inte värt att neka, ty gubben
stod vid sängen och såg ganska hotande ut.
Sven hann inte ta på sig mer än en toffel
och mors ylleväst, som låg på en stol. Och
så bar det iväg.
Natten var kall men ljus, och Sven hade
nu tid att se på gubben.
Han hade en lång
nattskjorta på sig, men ena
ärmen fattades och likaså
knappar. På fotterna hade
han kängor, som inte voro
snörade, och de långa
käng-banden hängde och
slängde omkring honom. På
huvudet satt en halv
mössa.
Det var en
besynnerlig människa, tänkte Sven,
men gubben läste hans
tankar och vände sig om
och sade:
— Varför tycker du jag
är besynnerlig?
— Jo, för du är ju inte färdigklädd
någonstans, sade Sven.
— Ja, det gör väl ingenting, sade gubben.
De hade nu hunnit till ett berg, och på
bergets topp låg ett hus i en trädgård.
Det skall bli skönt, tänkte Sven, att få
vila litet där.
— Det här är mitt hus, sade gubben och
såg belåten ut — alldeles som om han hade
förevisat något vackert. Och Sven såg
med häpnad på alltsammans.
Grinden hade bara en grindstolpe. Själva
grinden var utan gångjärn, så den kunde
inte alls göra tjänst. Trädgården hade bara
blommor på en liten fläck, annars var den
öde. Ett dike med unket vatten löpte
utefter ena sidan. Gubben hade inte grävt
något avlopp för vattnet, så det stank
förfärligt. Man gick så in i huset. Det fanns
intet lås för dörren, utan den slog fram och
tillbaka.
— Nu skall du känna dig hemmastadd
här, sade gubben.
Men Sven var mest hågad att springa
sin väg. Då fick han syn på en kakelugn,
och han var frusen. Han
sprang fram för att värma
sina händer, men där fanns
bara ett svart hål, och
kakelugnen var inte
färdig-murad. I matrummet stod
bordet dukat med alla
möjliga rätter. Det såg
riktigt läckert ut. Och Sven
och gubben slogo sig ner.
Sven var nu hiskeligt
hungrig.
— Tag för dig, sade
gubben. Och Sven tog strax
en stor smörgås. Men han
höll på att spotta ut
alltsammans, för brödet var
bara halvgräddat. Han fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
