Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 (7 febr.) - Sandviks-Barbro. Av Greta-Maja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jo, då, sa tanten, i parkerna. Vi ska
gå dit i eftermiddag så får du se, hur vackert
där är.
Barbro blev åter besviken. Visst höllo
tanterna sitt löfte, de ledde henne emellan sig
i stadens vackraste park på eftermiddagen.
Barbro hade väntat sig, att i parken skulle
hon känna sig hemma; den skulle likna
täppan och skogen, trodde hon. — Gräsmattorna
voro jämna, som om de varit målade på
en tavla, och träden voro »jämna» de också,
somliga voro runda som bollar i formen,
andra liknade sockertoppar. De voro klippta
så, sade tanterna. Så synd om dem, tyckte
Barbro. En stor grupp vallmo lyste ett
stycke från sandgången uppe i gräsmattan.
Barbro gjorde sig fri och sprang upp till
blommorna; hon stod en stund och valde för att
plocka den vackraste.
—■ Barn, barn! skrek tant Emilie. Vad tar
du dig till? Inte får man ^plocka
blommorna.
Barbro kom långsamt tillbaka. O, vad
här var ledsamt! Här vill jag inte vara,
tänkte hon, och så kom tårarna.
På kvällen kunde Barbro inte somna på
länge. Nu kände hon, att hon längtade hem
till mormor och allt hemma och skolan och
fröken där — Det sista kom henne att
påminna sig ett stort, rött stenhus med en tung
port med urtavla över. Hon hade gått
förbi där med tanterna, och tant Eleonore hade
sagt:
— Ser du där, Barbro, är skolan! Dit
får du snart gå.
Till sist somnade Barbro. Hon drömde om
den röda stenskolan, mest om den tunga
porten. Hon tyckte, att hon gick in genom
den, så stängde den sig själv liksom
ytterdörren till tanternas hus. Det genljöd styggt,
när den tunga porten föll igen. Barbro var
fångad och instängd. Då skrek hon till i
sömnen, så att hon vaknade.
Den följande dagen regnade det. Barbro
måste stanna inne. Timmarna gingo
lårfg-samt. Så fann. tant Eleonore på att ge Barbro
en ask färgkritor och papper att rita på. Vad
skulle Barbro rita? Hemma brukade hon
med sin röda och blå blyerts rita av hönsen,
kossan och Kisse Måns, fast inte vart det alltid
likt just. — Jo, nu hade hon det. Det
skulle hon rita! Tro, tanterna skulle känna
igen det?
Tant Emilie hade just satt på
eftermiddagskaffet, och båda tanterna kommo in. Nu ville
de se, vad Barbro ritat. Barbro höll upp
sitt verk, papperet var fullklottrat med grönt,
mest bara grönt, men mitt i detta var en
vit fyrkant med lite rött upptill, åt ena kanten
var ett blått fält. Tittade man noga efter,
så kunde man nog förstå, att det vita och
röda skulle föreställa en stuga med rött tak.
Men tanterna förstodo inte. — Vad
föreställer det? frågade tant Emilie.
Barbro var röd i ansiktet av iver och
förlägenhet.
— Det ,är Sandvik-stugan och skogen och!
sjön, sade hon, det kunde inte bli bättre,
när jag inte hade något att se efter. Det
hördes på rösten, att tårarna inte voro långt
borta.
Det ringde på tamburklockan.
— Godafton. Det var mor Olssons röst.
— Mormor! jublade Barbro. Och i ett skutt
stod hon hos mor Olsson, hon kröp tätt
intill henne och gömde huvudet i hennes
grå riggarnskjol.
— Du har inte glömt mormor? sa mor
Olsson. Det har varit så tomt efter tösen,
fortsatte hon, vänd till fröknarna, så att jag
måste ge mig in till stan och se till henne.
Jag gjorde mig ärende med att gå med nypon
till Peterssons affär.
— Jaa visst, sade tanterna pä en gång.
Tant Emilie kom ihåg, att kaffet var färdigt.
Hon kom med kaffebrickan, och alla
druc-ko kaffe. Så fick mor Olsson höra Barbros
upplevelser i staden. Tanterna och Barbro
berättade.
Barbro sade inte, att hon längtade hem;
mormor förstod det iändå.
— Du vill hem till mormor i
Sandvikstugan, du, fast du sett och fått så mycket
grannt? Mor Olssons hela ansikte log mot
tösen.
— Ja! svarade Barbro med övertygelse och
sken över hela ansiktet, ty hon förstod, att
hon skulle få gå med mormor hem.
Det blev heller inte tal om ,annat.
— Vi får allt tacka och ge oss i väg, sade
mor Olsson, annars blir det sent, innan vi
hinner hem. Tacka riktigt de snälla
fröknarna nu, Barbro.
Det gjorde Barbro och neg och sade farväl.
Ingen av tanterna bådo henne stanna, de
förstodo, att hon inte kunde det. Men
Barbro kände, att det var liksom synd om de
ensamma tanterna, tog tant Eleonore om
halsen och sade:
— I sommar, om tanterna kommer till
Berg, blir jag tanternas tös igen. Det blir
bara roligt, för där ä det hemma.
Mor Olsson gick alltid till och från staden
en genväg genom skogen. Barbro, som var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
