Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5 (14 febr.) - Dockan berättar. Av Karin Jensen - Kejsaren av Kina. Med fotografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Margit är så förtjust i nya dockan, att hon
glömmer bort att tacka mormor!
Då trippade min lilla nya mamma fram
till en gammal fru med spetsmössa på
huvudet, som satt i en korgstol Vid fönstret
och såg mycket snäll ut. Henne slog hon
armarna omkring och kramade och kysste,
så att den gamla frun tappade flera maskor
på sin stickstrumpa. Å, så de skrattade!
Sedan blev jag noga beskådad från topp
till tå. Och nu pratade min lilla mamma
mycket livligt och dansade ibland runt med
mig på armen. Jag kunde se, att hon
redan fattat tycke för mig, men jag är nu
också ganska söt, om jag äntligen ska’ säga
det själv.
Jag har stora, klara, bruna ögon med fint
tecknade ögonbryn och långa ögonhår, och
blundar gör jag, naturligtvis, när jag
sover. Tänk, det finns dockor, som bara ligga
och stirra envist rakt upp i taket, sedan
deras mamma lagt dem och stoppat om dem!...
Så har jag en liten röd mun, som småler,
och — ja, jag är inte egenkär, men jag
tycker själv, att de fyra små vita tänder,
som jag visar, äro mycket näpna... Mitt
hår är vågigt, långt och ljust och
uppbundet med en yvig ljusblå sidenrosett. Den
dagen bar jag en ljusblå klädning av fint
mjukt ylle med vita spetsar och en rad små
nätta pärlemoknappar och bruna skor med
små glänsande silverspännen.
Jag fick nu följa med min lilla nya mamma
hem till hennes barnkammare, där hon bodde
tillsamman med sin lilla bror Erik. Det var
ett ljust och trevligt rum med vackra
tavlor på väggarna. Särskilt tyckte jag om de
nio små kissarna, som sutto i en lång rad
över Eriks säng. Vidare fanns där ett stort
skåp med blommiga gardiner för. Bakom
de gardinerna bodde en massa leksaker,
spårvagnar, lokomotiv och bygglådor, en brun
tax och en anka, som kunde snattra och
lägga huvudet på sned. Med dem blev jag
aldrig något vidare bekant med — en docka
med riktigt hår och blundögon har liksom
litet större anspråk.
Så jag njöt den kvällen, när min lilla,
lilla mamma satte sig ned på sin egen lilla
stol och började kläda av mig till natten!
Hon tvättade mig med ljumt vatten ur ett
handfat, alldeles lagom stort åt mig, och
gnodde in mitt ansikte och mina små
händer med skönt doftande tvållödder, som hon
sedan noga sköljde av. Så torkade hon
mig med en liten näpen handduk. Det
kändes något till härligt, sedan man
så länge stått i den dammiga butiken, där
fröken på sin höjd någon gång for över en
med en fjädervippa, som bara kittlade...
Sedan redde Margit ut mitt hår med en
liten vit kam och flätade det i två långa
flätor, och så fick jag krypa till kojs.
Första natten låg jag i en upp- och nedvänd
pall, där Margit bäddade åt mig med filtar
och kuddar, som hon tog ur en dockvagn.
Jag såg nog, att i vagnen satt ett par andra
dockor, och jag undrade just, vad de tänkte,
när de fingo lämna från sig sina egna
sängkläden. Men de bara nickade så vänligt åt
mig, som om de gärna unnade mig att få
använda dem.
Se’n dröjde det inte Länge, förrän det en
vacker dag kom hem en riktig liten säng åt
mig. Den var vitlackerad, med gröna
skärmar, alldeles som de mycket stora
människorna ha det, med grönnt täcke och en
rar, mjuk huvudkudde, som min lilla mamma
alltid så väl skakade om. Och på en liten
stol lade hon mina kläder, lika ordentligt
hoplagda, som om det varit hennes egna,
och det satte jag mycket värde på.
Aldrig kan det bli trevligt i ett rum, när
saker ligga kringslängda huller om buller.
Också av mycket annat kunde jag snart
märka, att det var snälla barn jag kommit
till. Det kan annars vara både si och så
med snällheten, det har jag hört av
främmande dockor, som varit här för att hälsa
på. Ack, barnen tro kanhända, att vi
dockor ingenting förstå, men vi ge akt på
mycket, vi!... När barnen äro vresiga och
trumpna eller retas med varandra eller äro
näsvisa och olydiga mot de äldre — å,
vad vi vantrivas och känna oss olyckliga!
Det svider och värker i våra små ögon, och
helst skulle vi vilja krypa in i garderoben
och gömma oss. (Forts.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
