Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 9 (13 mars)
- Pelle Rask. En historia från 1830-talet. Av Hedda Andersson
- Det stulna gummit. Av F. W. Foerster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
muntrad av konungens vänliga leende,
ämnade han också säga något om
farfars önskan att få se kungen, men han
hejdades av borgmästarn, som gav
honom en sträng blick och ett tecken, att
han skulle tiga.
Hjärtligt skrattande gick kungen vidare
uppför trappan och in i matsalen. Där
ville han veta mer om den lille utklädde
gossen. Och borgmästarn berättade om
den goda uppfostran och ömma vård
Pelle hade fått av den gamle avskedade
soldaten och slutligen om dennes
åstun-dan att få se sin konung.
— Hämta hit gubben! sade konungen.
Jag vill också gärna se honom.
Aldrig i sitt liv hade Pelle känt sig
stoltare och gladare, än då han fick
ledsaga farfar upp för att se kungen. Den
gamle darrade så av sinnesrörelse, att det
var med möda han fick fram sitt: —
»Gud bevare konungen», då han av en
kammarherre blivit införd i det rum,
där konungen ville taga emot honom.
Kungen klappade den gamle på axeln,
frågade var han hade förlorat sitt ben,
tackade honom för hans trohet i tjänsten
och önskade honom en lugn ålderdom
och lät honom gå.
Men till borgmästaren lämnades genom
en av konungens herrar 50 riksdaler från
kungen till den gamle invaliden.
Den gamle satt och solade sig utanför
sin stuga, då Pelle dagen efter
kungabe-söket kom till honom med konungens gåva.
Pelle kunde knappast framföra sitt
ärende, så hårt klappade hans hjärta
av lycka och glädje.
Men gamle Rasken steg upp från sin
bänk, blottade sitt huvud och sade rörd:
— Jag tackar dig Gud! Och därefter:
Leve vår älskade konung!
— Ja, hurra för kungen och farfar!
utropade Pelle och svängde sin halmhatt
högt i luften.
* *
*
Fem år efter denna dag blev den
pålitlige och ordentlige Pelle Rask, så ung
han än var, utnämnd till vaktmästare
vid rådstugan i staden X.
Med glädje och tacksamhet tog han nu
sin gamle fosterfader till sig, hjälpte
honom på lediga stunder att binda kvastar
och vispar liksom i sin barndoms dagar
och vårdade honom ömt till hans död.
–-m-
Det stutna gummit.
Av F. W. Foerster*
En liten skolflicka hade i hemlighet till
ägnat sig sin kamrats radérgummi. När
hon ställdes till svars därför och
bestraffades, sade hon, att det icke skadat den
andra, som var en rik flicka.
Vad skulle du ha svarat den lilla
gummi-tjuven? Får man stjäla, även om den andra
har så god råd, att hon gott kan undvara
gummistycket? Icke sant, stölden är i
främsta rummet ett ont, som man tillfogar
sig själv? Att vara människa kallas att
hålla sig inom bestämda gränser; kor och
får beta på främmande klöfveråkrar, tills
hunden jagar bort dem, och hästen
nafsar i trädgårdshäcken, medan mjölkbudet
är inne i huset, till dess det kommer
ut, hutar åt hästen och ger honom ett
slag på nosen. Den, som icke kan skilja
på mitt och ditt, liknar en drucken, som
raglar hit och dit. Om han balanserar
över till höger eller vänster, går in på
ett potatisland eller ned i ett dike, är
icke så noga, ty han är ju drucken, men
detta vet man och räti ar sig därefter.
Och sak samma, om man tagit gummit
från en rik kamrat eller en fattig, om det
skadar den bestulne eller icke — den,
som överskridit ärlighetens gräns, har
blivit en osäker människa, han har
förlorat fotfästet och därmed tillfogat sig
själv en skada, som icke kan ersättas
med penningar och som smärtar alla,
hvilka veta, vart sådant måste leda. I
tidningarna annonseras om dyrkfria
kassaskåp. Detta är ju förträffligt, men
människan behöver jämväl ett annat skydd:
hon måste vara säker för tjuven i sitt
eget inre, vilken under tusen små
oskyldiga förevändningar vill leda henne från
rätta stråten. Denna lilla tjuv har nu
förlett dig till att begå en första liten
oärlighet — vet du nu också, hur du i
framtiden skall kunna skydda dig mot
honom? Endast därigenom att du håller
dina fingrar så långt bort från andras
tillhörigheter, som vore dessa senare
omgivna av flammande eldslågor. Behåll
icke ett öre, som ej är ditt, tillhörde det
också en miljonär — äger det intet värde
för honom, så är det likväl ingen
småsak för dig, utan det viktigaste mynt i
hela världen, ty hela din ära, hela din
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 03:30:32 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/fsbt/1912/0056.html
