Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12 (3 april) - Barnen i Ekhem. Berättelse av Anna Carlsdotter - Ett äventyr. Av Hervor M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Kom med in, så få vi ta’ reda ipå,
om ni hörde rätt, sade den gråhårige
bonden med ett vänligt leende. Vi ska’ väl fråga
faster och Lina.
Ett par timmar senare gick bonden i
Ekhem samma väg, som de föräldralösa
gossarna tidigare på morgonen vandrat med
så stor skyndsamhet och iver; och snart
fingo skogstorpets grannar veta, att Gustaf
och Herman varken skulle till Råby-bonden
eller fattiggården utan fingo ett hem på den
plats, dit Guds klockor kallat dem. —
Det var med en obeskrivligt ljuv känsla
av äganderätt, som Gustaf alltjämt ägnade
sig åt att taga hand om Herman. Han
glömde alls icke den förskräckelse han
utstått i tanke på att de skulle bli skilda åt,
och bägge gossarnas tacksamma tillgivenhet
för dem, som räddat dem från denna tunga
lott, växte dagligen. De hade ock stora
skäl därtill, ty »farbror, faster och Lina i
Ekhem» omhuldade dem på det ömmaste,
nästan som om de varit deras egna barn.
Lille Herman skämde de till och med ganska
betydligt bort, och Gustaf, som ärligt försökte
göra den nytta han kunde, hade likväl
aldrig haft sådana goddagar, som dem han fått
i Ekhem. —
Då gossarna vistats ungefär ett år i sitt
nya hem, inträffade en förändring där.
Dottern i huset, den av dem bägge så mycket
avhållna Lina, firade bröllop. Det var en
stor och märklig händelse i Gustafs och
Hermans liv, men dock endasf av glädjande
art, ty eftersom Lina var enda barnet,
flyttade mågen in i hemmet för att bliva den
gamle husfaderns stöd och hjälp. Alltså
blev ej giftermålet orsak till någon
skilsmässa eller saknad, och de små gossarna
levde fortfarande samma ljusa,
bekymmers-losa liv. Det var blott en liten skillnad:
den ljuslockige, skälmaktige Herman hade
under de senaste veckorna blivit riktigt
allvarsam och stadig.
— Det syns, att Herman håller på att bli
stor och förståndig, skrattade Gustaf, och
farbrodern nöp honom i örat och tyckte,
att det var just som sig borde, när man
gick på sjunde året. Men Lina skakade
på huvudet och menade, att det var alls
inte bra, och att det inte kom sig av
förståndets tillväxt, utan av den stygga hosta,
som Herman ådragit sig en kall höstdag.
Han fick honung, bröstté och lakrits, men
ingenting hjälpte. Kinderna sjönk o in, hyn
blev genoimskinlig och kroppen så tunn och
mager, att gossen blev nästan oigenkännlig.
Ständigt klagade han ock över att vara så
trött, så trött. Så tog den gamle bonden
honom en dag med sig till doktorn, ioch!
när Gustaf vid hemkomsten oroligt frågade
om resultatet, blev svaret, att doktorn funnit,
att gossen ärvt moderns sjukdom: lille
Herman var lungsiktig.
— Måste han dö som mor? frågade
brodern hj ärtängs Lig.
— Vi ska’ väl inte tro det värsta, sade Sen
gamle bonden vänligt tröstande.
Men svaret tillfredsställde icke Gustaf —
han såg ju också, att Lille Herman blev
tunnare och kraftlösare för var dag — och
ofta grät Gusta-f i tysthet bittra tårar av oro
för den Lille. (Forts.)
_^_
Ett äventyr.
Av Hervor M.
Lille Nils gick ensam ute på den stora
skolgården och spatserade. Far var inne i skolan
och »pluggade* med barnen, och mor, jungfrun
och »stora» syster voro i köket och kastade då
och då en blick genom den öppna dörren ut
till den lilla herrn.
Om man såg noga efter, märkte man, att
sällskapet i köket hade svårt att hålla sig
allvarsamma. Orsaken skulle man snait kunna förstå,
om man blott visste, att Nils hade en panisk
förskräckelse för höns. Och nu hade en höna
lyckats flyga över det höga stängslet omkring
hönsgården och gick på vederbörligt avstånd
efter honom.
Ehuru Nils kunde skryta över sina hela sex
vårar, såg han då och då litet misstänksamt på
hönan, men försökte se så obesvärad ut som
möjligt. Dock, hur det var, tyckte Nils, att hon
blev för närgången och började springa.
Men aj, aj! Nils glömde helt och hållet,
att där funnos stora, otäcka stenar, och innan
han hade hunnit blinka, låg han f ramstup a på
marken. Hans första tanke var att se efter, om
hönan hunnit fram till honom. Och stod hon
inte där och tittade på honom med sina små,
beskedliga ögon! Helt. säkert ville hon säga!
»Kära, lilla Nisse! Slog du dig mycket?» Men
Nisse trodde nog, att hon tänkte hacka ut
ögonen på honom, ty så fort han såg henne
bredvid sig, var han genast på fotterna, sprang,
så benen gingo som trumpinnar, till staketet,
som omgav gården, och klättrade så långt upp
han kunde. Där stod Nils och gallskrek, som
om liönan ville taga livet av honom, ända till
hönan snopen vandrat in i trädgården och
alldeles försvunnit för den lilla hjältens blickar.
Men vi skola icke glömma, vilket nöje mor,
jungfrun och systern hade av hans mod. När
Nils började springa till sin tillflyktsort, sprungo
de fram till fönstret för att se, huru färden
skulle sluta. Där lågo de framstupa Över
bordet och skrattade åt den lustiga scenen.
Fastän det är flera år sedan detta hände, få de
ännu ett gott skratt vid minnet av detta äventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
