Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17 (8 maj) - Till Amerika. Av Elin Waldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, sade Anna.
Men Lenas blick blev undrande och halvt
skrämd. Och hon frågade oroligt: — Yi
komma väl hem till natten ändå, vi, Lasse, för
jag vill så gärna vara hemma hos mamma
och pappa, när det blir kväll.
— Naturligtvis, naturligtvis, försäkrade
Lasse, och han tilläde tvärsäkert: — Det är
alldeles förfärligt rart land, det där
Amerika. Där hänga apelsinerna på träden jämt,
de vackraste papegojor språka med folk, och
de näpnaste små apor sitta och gunga i
de blommande trädens lummiga kronor. Var
och en kan fånga sig en häst, och så har
han den och får rida, när han önskar,
medan en trogen neger håller stigbygeln åt
honom, och han får bo i tält och skjuta
så många bufflar han kan önska sig.
Lasse skummade i hastigheten ihop
indianböckernas sammanrafsade vetande och
framlade sin visdom i en enda överväldigande
klump. Verkan var i sanning fullt
tillfredsställande.
Lena såg stolt bort till Lill-Anna och sade
med övertygelse. Min bror Lasise vet
allting, ser du.
— Men var skola vi få ett skepp?
undrade flickorna.
— Ställ ni nu bara edra dockor i ordning!
och tag stora knyten fulla av kläder med
er, ty det är alltid så kallt på sjön. Se’n
lagar jag nog, att vi få ett fartyg och att
det är segelklart i tid, sade Lasse myndigt.
Och han gick visslande bort över
gårdsplanen.
Barnen bodde på ett gammalt järnbruk.
Där drevs ingen rörelse längre, men de gamla
tegeltäckta byggnaderna stodo ännu kvar och
bildade lockande lekplatser, medan den
sorlande bäcken ilade utför de små
sluttningarna, tills han nedanför det egentliga
stupet bekvämade sig till att driva ett väldigt
kvarnhjul.
Annars var han lekfull och självsvåldig,
och Lasse tyckte beständigt, att han sjöng
två ord: »till äventyr, till äventyr!»
Endast då han kom utför stupet och beslöt
sig för att draga kvarnhjulet, var det som
om hans livsåskådning blivit allvarligare,
och då uttalade han ett enda ord, men det
sade han med en mycket vägande röst och
blott en stavelse i sänder. »Ar-be-te, ar-be-te»,
sade forsen, och kvarnhjulet strök under
varje stavelse, så det blev rent av obehagligt.
Lasse kunde inte först förstå, huru han så
ofta just där nere vid kvarnen kom att tänka
på om mor hade ved i lådan eller om vat-
tenämbaret möjligen vore tomt, och det gamla
kvarnhjulet kunde bli så efterhängset med
sitt enda ord, att han fick lov att gå hem
och se efter.
När han nu gick med sitt tomma ämbar
ned till brunnen, måste han gå förbi de
roliga gamla kolhusen, där man ännu
alltjämt koLade för de kringliggande
järnbrukens behov. Kolhusen stodo fyra i rad och
sågo ut som välvilliga gamla gummor, vilka
med schalar över huvudet flockat sig på
strandsluttningen, för att med plirande svarta
ögon speja ut’ över sjön.
Lasse såg prövande på platsen, som var
svart av kolstybb, och sade förtjust: — Nu
har jag funnit Amerika. Det här får bli
»pampas», där en svår brand nyss härjat.
Hallonbuskarna där längre bort bli
apelsin-lunderna, och hästhagen med sin ungskog
får bli urskogen.
Och så inne var han i sina planer, att
han fyllde sitt vattenämbar lik en
nybyggare, som funnit en källa och nu skyndar
att vattna sin törstande hjord.
När han återvände, kom han att gå
förbi den väldiga balansvågen, där järnet förut
blivit vägt. Vardera vågskålen var så stor,
som ett litet golv och hängde i starka
järn-kättingar, som från golvets fyra hörn löpte
upp och förenade sig i en länk, fästad vid
vågbalansens ända. Bredvid vågen stod en
stor låda, som inrymde alla vikterna,
— Där gungar mitt skepp, sade Lasse
jublande, i det han satte ned vattenämbaret och
vilade sig. Och han såg kärleksfullt på den
gamla balansvågen.
I en blink hade han ämbaret inne och var
så helt uppe i färdeplanerna igen.
— Det blir ett styvt arbete med det här
skeppet, innan det är lastat, men nu har
jag i alla fall klart för mig, hur det skall
gå till. Jag rullar ut alla vikterna ur lådan
och försöker få dem allesamman upp på
den ena vågskålen, så att den blir så tung,
att den sjunker ned på marken och blir
där stadigt sittande. När jag får den ena
tjudrad på det sättet, stiger den andra högre
och får ett härligt svängrum. Vi kunna få
både sjögång och storm till stånd.
Och fylld av lysande utsikter började han
rulla vikterna ur lådan. De små gingo lätt
nog, men de större ville inte ut. Lasse
svettades och bråkade med de två 20 kilos
vikterna, och till sist kröntes hans möda
med framgång, och de rullade med ett
hänförande buller fram till de mindre på vågen.
Men 50 kilos och 100 kilos vikterna sågo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
