Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18 (15 maj) - Till Amerika. Av Elin Waldén - Tomtebrev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bort alltsamman. Vad skall förvaltaren säga?
Jag mister nog det arbetet och, och — —
— snyftningarna kvävde orden.
Lasse kände med ens, att han hade sin
del i skulden. — Vi få ta Vår del av det,
som kan komma, sade han, och Bertil och han
gingo tysta fram mot förvaltar by ggningen.
Men småflickorna skyndade in till mor
för iaitt berätta om olyckan.
Gossarnas steg voro emellertid tunga, och
färden gick långsamt. När de passerade
kvarnen, hörde Lasse med ens, att forsen sade
ett nytt ord till dem. Bara ett litet
ord var det, men det gamla kvarnhjulet
skor-rade fram det med obehaglig skärpa:
Slarv, slarv!, Slarv, slarv!
När de kommo fram till byggnaden, sågo
de på långt håll, att förvaltaren satt och
läste sin tidning.
Bertil suckade tungt och viskade ängsligt
till Lasse: — Det är någon gammal tidning,
som han läser.
Nu voro gossarne framme vid gungbrädet
och närmade sig skyggt. De fröso och
svettades ömsevis.
Bertil tog av mössan och tvinnade den runt
i sin nöd.
Förvaltaren hade skjutit glasögonen upp
i pannan och stirrade först ett ögonblick
förströdd på gossarne, innan han rätt
förstod sammanhanget.
Bertil sökte ord, men tårarna sutto honom
i halsen och gjorde rösten så osäker, att
han ej vågade börja. Till sist kom det dock
som i återhållen gråt. — Jag skulle ju sköta
om posten, och jag tog hem den — och —
så lekte de andra på vågen, och det skulle
bli bara ett ögonblick, och jag lade rocken
ifrån mig på marken, och — och —, där var
ett breiv och en tidning — och nu äro de
borta.
Nu steg Lasse fram eldröd och tilläde:
— Jag vill så gärna dela straffet med Bertil,
ty det var jag, som bad honom komma med
och leka och satte det hela i gång, fast vi
inte alls tänkte på att det skulle bli nå’nting
galet.
Den gamle förvaltaren såg allvarligt på
gossarna och sade: — Jag blev mycket ledsen
vid att se, att Bertil var så slarvig,
jag har alltid fullt litat på honom, men jag
är glad över att ni ärligt bekänt ert fel,
och jag vill, trots detta, ge Bertil tillfälle
att visa, vad han duger till genom att hela
denna sommar som förut bära hem min
post. År han den gosse jag trott honom
om, så behöver jag ej ångra mig.
Och till dig, Lasse, vill jag säga, att den,
som har mod att med en kamrat friimodigt
dela följderna av ett felsteg, han bör ock
ha karaktärsstyrka nog att ej locka honom
att glömma sin plikt.
Lasse böjde huvudet djupt och teg.
— Men jag har ännu en sak att säga er,
och det är, att jag i alla fall fått min post.
Du har haft en ställföreträdare, Bertil, en
liten fyrbent vän, som gjort arbetet för dig
och det var Mocka. Han kom sLäpande med
din rock längs vägen. Jag fick fatt i
honom, tog av honom rocken och fann
posten i bröstfickan. Men det finns inte
alltid i livet en liten hund, som råkar utföra,
vad man försummat. Kom ihåg det, sade
förvaltaren allvarligt, i det han räckte gossarna
sin hand till farväl.
Lasse och Bertil gingo nu tysta hemåt,
och när de passerade forsen, hörde de
honom sjunga sitt vackra gamla ord: »Arbete,
arbete!»
För Bertil var det ordet t. v. posten
och för Lasse vattenämbaret och vedlåren.
Ingendera förstod då, att för varje år, som
gick, skulle det ordet bli starkare och mera
vägande, och för varje år skulle det
omfatta större ting.
iMen dess djupaste innebörd skulle
beständigt förbli densamma, lyckan av en uppfylld
plikt.
Ett litet tomtebrev.
Som detta nr är denna termins sista och det
alltså dröjer hela sommaren, innan vi råkas igen,
måste ni ha några rader från mig nu.
Länge är det sedan jag skrev till er sist, och
många små brev och kort ha vi, Nisse och jag,
att nu tacka er för. Tack särskilt för alla
vänliga hälsningar på tjuguårsdagen! Det allra
första kortet, som kom till oss den dagen,
fick ni se i er tidning, och det hade lilla Margit
själv målat. Tänk er, vi fingo också en
hälsning från själva »Amerikat» — det kom från
en ung mamma till en liten gosse, som nu har
Folkskolans Barntidning därute — hon skrev,
att hon själv som barn haft Folkskolans
Barntidning här hemma i Sverige och att hon nu i
sin lille gosses tidning gladde sig åt det »som
Nisse och Bisse varje vecka sände ut till barnen. *
Nu dröjer det inte länge, till ni alla få
skollov, få slå ihop böckerna för två hela månader
och känna er så där riktigt sommarfria, som det
är så ljuvligt att få vara.
Vi, Nisse och Bisse, ha redan haft våra ferier,
då vi varit ute och sett oss om litet i välden.
Vi ha varit nere i södra Frankrike vid det blå
Medelhavet och njutit av sommarsol och prun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
