Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22 (18 sept.) - Mirran Majrosa Lull-lull Höstlöv. Av Henny Widström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 22. (18 sept.)
Redaktion:
Stina Quint
Lilly Hellström.
(1912) Årg. XXI.
—–- ...........—=
Mirran Majrosa Lull-Lull Höstlöv.
Av Henny Widström.
Du undrar vem som kunde ha så många
lustiga namn. Jo, du, det var en liten
kissekatt, den allra raraste som fanns på
hela jorden, förstås.
Mirran hette hon efter sin moster, som
hade blivit bortgiven och som sedermera
stulits av en sjöman och blivit
skeppskatt.
Majrosa var ett bra namn efter hon
var rosig och född i maj månad.
Och Lull-Lull var lille brors namn på
henne alltifrån den tid han knappt kunde
säga något mer. Och Lull-Lull hade blivit
det vanliga vardagsnamnet också, ty
lillebror var ju husets viktigaste person, vars
förslag först och främst måste antas.
Till slut var det Höstlöv. Det var
familjenamnet, som mor, mormor och
mormorsmor också burit, och det med
rätta, ty de hade alla haft familjedraget
på sin annars snövita päls, några
rundade, gulaktiga fläckar, liknande löv om
hösten.
Lull-Lull var inte lille-brors katt, utan
Stinas, alldeles hennes egfen, som hon
älskade av hela sitt hjärta.
Stina var fem år och hade redan litet
smått börjat lära sig läsa för stora
systrarnas lärarinna. Och skriva se’n! Tänk,
hon hade alldeles själv kunnat skriva
alla fyra namnen på sin älskling. Men
med tryckbokstäver förstås. ^ ^ *
Men nu var det i alla fall en
förfärligt sorglig kväll. Lill-Stina, som hon
ännu kallades, fast hon hade nått en
så hög ålder och så hade en lille-bror,
lill-Stina hade gråtit, tills hela det lilla
ansiktet var pionrött, och grät gjorde
hon än, då mor kom för att säga godnatt.
Oj» °jj °j> Lull-Lull var ju borta. Och
inte hade hon kommit, fast Stina stått
ute på bron en hel timme bestämt, och
lockat och lockat. Det var ju höst oeh
kolsvart ute. Var kunde hon vara? Hon
satt väl fast nånstans eller var död
U-u-hu!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
