Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25 (9 okt.) - Den gamle lantvärnsmannen. Av Vendela Emanuelsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den gamle lantvärnsmannen.
Av Vendela Emanuelsson.
För något mer än ett hundra år sen förde
Sverige ett olyckligt krig med Ryssland.
Den egentliga hären var ej tillräcklig, därför
uppbådades alla män mellan 20 och 25 år
till att försvara eller värna landet. Därav
fingo de namnet lantvärnsmän. Av dem
skulle 30,0G0 gå ufc i kriget, som fördes i
Finland. De kommo dock aldrig dit, utan
fingo stanna hemma i Sverige; men detta
var alls inte bättre för dem, än om de fått
gå ut emot fienden. Ty här blevo de
lämnade utan vård och tillsyn och fiDgo varken
ordentliga bostäder eller tillräckligt med mat
och kläder. Det var inte bra ställt för
soldaterna på den tiden, och isynnerhet måste
de unga lantvärnsmännen fara mycket illa.
Därför utbröt en svår och smittosam
sjukdom ibland dem, och de allra flesta av dem
dogo. Endast ett litet antal tillfrisknade,
och kommo åter till sina hem.
Bland dessa var en man, som hette Nystedt.
Han hade inte alls tagit någon skada av de
utståndna vedermödorna och klagade aldrig
över något. När han blev tillfrågad, om
han ej haft det mycket svårt under den där
tiden, svarade han:
— Inte var det så farligt inte. Det värsta
var, att geväret var så långt, och jag är så
stackot (kort).
Så skall det låta!
När han kom åter till hemtrakter, upptog
han igen sitt gamla yrke — han var
skomakare. I en liten låg, grå stuga bodde
han och arbetade flitigt för att försörja
hustru och barn. Det var dock inte en
tillräcklig uppgift för honom att tillverka eller
laga skodon.
På den tiden fanns det inte sådana
skolor som nu, inga skolhus eller lärare,
åtminstone mycket sällan. Barnen fingo ändå
lära sig läsa, möjligen också skriva och
räkna. Det var nämligen påbjudet alltifrån
konung Karl XI:s tid, att varje människa i
Sverige skulle vara läskunnig. Prästerna
hade att tillse, att sådan undervisning blev
given antingen av barnens föräldrar eller
ock på annat håll. De fingo därför var och
en i sin församling utse till lärare sådana
personer, som själva kunde läsa och som
hade tid att undervisa. Och så samlades
då barnen hos någon gumma eller gubbe,
ej sällan en avskedad soldat eller någon,
som varit utsatt för en olyckshändelse och
förlorat en arm eller ett ben och därför var
ur stånd att sköta något kroppsarbete. Så
blev då denne satt till att undervisa, och
somliga gjorde sin sak bra, andra dåligt.
Kartor och all annan dyrbar material, som
nu för tiden bestås så rikligt i skolorna
både i stad och på land, visste man
ingenting om då, inte skolbänkar och pulpeter
eller avklädningsrum och vattenledning eller
något sådant.
Nystedt ville som sagt ha någon mer
uppgift än att vara skomakare, och så tog
han sig före att lära barnen i trakten att
läsa. Han satt vid sitt skomakarbord i det
rymliga köket och halvsulade eller
tillverkade stövlar och kängor, och under tiden
stodo barnen kring bordet och läste. Först
fingo de stava och sedan läsa innantill, och
så kom katekesen.
Inte var det många böcker att hålla reda
på, bara katekesen och psalmboken och nya
testamentet. Det sistnämnda användes som
innanläsningsbok; någon annan sådan visste
man inte om hos den förre soldaten och inte
just på andra ställen heller. Men genom
att läsa så där mycket i nya testamentet
blevo barnen hemmastadda i den boken vida
mer än de, som nu gå i skolorna och ha så
många ämnen att lära. Och bibeln kan
man aldrig känna för väl till, det är en stor
förlust att inte läsa den flitigt och tänka
på vad man läser och rätta sig efter det.
När de barn, som blivit undervisade av
Nystedt, sedan läste för prästerna till sin
konfirmation, voro de alltid bland de bästa,
de hade en riktig god kunskap i Guds
ord.
Så gick det år efter år under det dubbla
arbetet, som Nystedt skötte på samma gång.
Han behövde aldrig se efter i boken, om
barnen läste rätt, ty han kunde den
utantill från början till slut. Och många goda
lärdomar gav han därtill, och genom allt
detta var han till stor nytta för de unga,
som växte upp omkring konom Enkel var
den undervisning som gavs såväl av honom
som av många andra den tidens lärare ute
på landsbygden, men helt visst blev den
till stor välsignelse, just därför att dess för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
