Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man frestas också i detta fall att samställa Schopenhauers
yttrande med ett yttrande av Hans Larsson,
fällt med anledning av Strindbergsfejden i en
uppsats om Huvudsak och bisak i litterära brytningar.
»Jag vet», heter det där, »bara att en författare
gör en mest gott, när han tycks skriva mest
för sin egen hjälp, för att själv se och tyda bättre,
bli orienterad, komma till rätta, få luft, överhuvud
för att själv hålla ihop». Och han tillägger med
tanke på diktarens hjälplöshet: »Låt oss icke generalisera
denna sats, det vore ju vanvett, men det
är verkligen ofta så, att en skald är mest för en
i stunder då man nästan ville säga: andra kan
han hjälpa, sig själv kan han icke hjälpa». Det är
just Dan Anderssons fall.
Det är synnerligen lärorikt att studera det mottagande,
som Dan Andersson rönte av det »litterära
» Sverige. Det skulle vara alldeles orättvist
att påstå att han icke fick e rkännande. Visserligen
var han ganska okänd för en större publik och
negligerades tämligen allmänt av själva författarskrået,
det som har monopol på att anmodas i d e
fina jultidningarna, uppmärksammas av pressens
kåsörer, göras till föremål för intervjuer, ståta främst
i skyltfönstren och porträtteras i bokkatalogerna,
detta skrå, som icke försummar något tillfälle att
underrätta allmänheten om sin existens, bokdedikatörernas
och recensionstiggarnas lika ostolta som
ärelystna släkte. Men kritiken blundade icke för
hans förtjänster. Det fälldes tvärtom ganska många
vackra glosor om honom och han behandlades i
vart fall som en förhoppning. Redan med anledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
