Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bok. Det vittnar om den fullständigaste obekantskap
med motiven för Dan Anderssons författarskap.
Dessa herrar hade för fullständig klarhets vinnande
blott behövt läsa kapitlet »Den oändlige», där Dan
Andersson med sin egen moderna livserfarenhet
broderar på indiernas gamla religiösa enhetsfilosofi,
uttryckt i vär ldsformeln Tat tvam asi — det
är Du. Han skriver med några nattupplevelser på
Stockholms gator i tankarna.
Jag tyckte att hela skapelsen var en enda blodig, snyftande
köttklump, virvlande kring ett centrum: det inuti
mig som var innanför alla skal och som aldrig kunde bli
orent. Och i och med detsamma försvann all känsla av
orenhet ur mitt hjärta. Ty vem var i detta centrum?
Endast Han. Men Han var även i varje del av massan,
han var ändå hela massan och något dessutom. Han var
i mig, som skjutit skurken, han var i djurets orenhet, i
skökans spott och spyor, i baronens lilla högfärdiga hjärta
och i d e brinnande rosorna på damens kinder. Han var i
gatstenarna och inne i mitt stackars darrande hjärta. Herre,
viskade jag, vad du är stor och förfärlig, vem vågar sätta
sig upp emot Dig?
Men Han var mera. Han var rytmen i stjärnornas gång
och den enda väldiga sången i det tomma rummet, när
en gång all jorden tystnat och stjärnorna gått till vila.
Han var Rörelsen, Han lät allt hålla ihop och brista, krossas
eller gråta, plågas eller fröjdas. Han var det aldrig förorenade,
därför, att Han icke hade egenskaper. Och ser
Ni, jag vart full av en enda stor glädje över alltings
skönhet, fulhet, förfärlighet och väldighet och varje liten
smutsig detalj försvann, och raseriet och hatet och kärleken
och blommorna och förruttnelsen och stanken av
det orena döda — allt var, tyckte jag, en väldig sång, en
orkester som drog förbi mig i mörkret, ryckande mig med.
Och jag knäppte mina händer mot stjärnorna och snyftade:
Detta är Du.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
