Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyrik. Det var detta odefinierbara element, som
Platon syftade på i sin dialog Faidros, då han talar
om »galenskapen från Gud» och det »vansinne som
kommer från muserna — en inspiration som griper
en fin och jungfrulig själ samt väcker och eldar
den», och tillägger, att »den som utan denna sinnesyra
nalkas musernas tempel i tro att det räcker
med yrkesskicklighet för den som skall bli poet,
han förblir en stympare och hans förnumstiga poesi
fördunklas av de förrycktes sånger». Det var detta
element som inspirerade aposteln att tala om vad
intet öra hört och intet öga sett. Det var detta,
element, som kom Shakespeare att skapa sin Arielsgestalt,
det osynliga eterväsendet, som spelar i luften
kring tingen, händelserna och sorlet. Och Hans
Christian Andersen hörde den tonen i livet då han
skrev sin saga om Klokken. Dan Andersson hade
ett lyhört sinne för denna musik, som är själen i
all lyrik. Mitt i hans mest realistiska skildringar
av kött och blod, fattigdom och trasor, susar det fram
som en fläkt, en fjärrklang, ett budskap. Sista
dikten i Svarta Ballader — Gille t på vinden — talar
liksom den Jörsta om samma ohörda sång bortom
alla ljud och ting. Poeten sitter en kväll på sin ödsliga
vind, medan månen lyser och stormen sjunger
i luckor och knutar. Då får han just i spöktimmen ett
andebesök av timmerman Jonathan Jonsson »som
i fjol fick ro för sitt bröst». Öl och vin kommer fram
och den hädansovne timmermannen berättar om
sin villsamma färd i rymderna utanför jordens gräns:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
