Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom storstadens årslånga rök och sålunda blifvit gråa?
Gråa som snön, som ibland låg där nere.
Jag lefde mig mer och mer in i den
öfvertygelsen, att det var andar, och hyste snart mycket
vänskapliga tänkesätt mot dem. Gärna skulle jag hafva
vetat hvad de tänkte, då de läste de förvittrade
inskrifterna på sina egna grafvar. Om de kommo ihåg sig
själfva och önskade att åter bli lefvande, eller om de
voro lyckligare som döda? Men det var en sorglig
tanke.
En natt, då jag satt där, kände jag en hand på
min axel. Jag blef ej rädd, ty det var en öm, mjuk
hand som jag kände. Helt stilla lutade jag min kind
emot den.
»Hvarför stannar odågan inte i sängen? — Vill
han ha stryk?» Och en annan hand lade sig smekande
till min kind, och jag kände huru mjuka lockar
vidrörde mina egna.
»Vill blott se andarna, lilla mamma», svarade jag.
»Där nere fins fasligt många.» Och eftertänksamt
tillade jag: »Hur kan de ha det?»
Min mamma sade ingenting utan tog mig i sina
armar och lade mig åter i sängen. Sedan satte hon sig
bredvid mig, tog min hand i sina händer — de voro
knappt större än mina — och sjöng med sin mjuka,
smekande röst. När hon sjöng, föresatte jag mig alltid
att vara en snäll gosse. — Hon sjöng alltid samma
visa. Jag har inte hört den sedan och skulle ej häller
vilja höra den åter.
Men medan hon sjöng kände jag något droppa
på min hand. Jag satte mig upp och tittade på henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
