- Project Runeberg -  Förstudier till en roman /
68

(1896) [MARC] Author: Jerome K. Jerome
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att otn recidiv skulle inträffa, vi skulle få veta, liva?
och när begrafningen skulle äga rum.

Vår enda tröst under vår fångenskaps långa
veckor bestod i att från våra fönster iakttaga de
nöjes-lystna, hvilka foro förbi pä små öppna båtarj och att
tänka hvilken otäck dag de, allt efter omständigheterna,
hade framför eller bakom sig.

På morgonen begåfvo de sig upp för floden —
unga män med sina fästmör; nevöer, som rodde sina
gamla, rika tanter; män och fruar, som passade
tillsamman eller inte gjorde det; stiligt utseende unga flickor
med sina kusiner; energiskt utseende män med
hundar; förnäma sällskap; vanliga, högljudda
utflyktssäil-skaper; stridslystna familjer — ena båtlasten efter den
andra, våta, men ännu förhoppningsfulla; den ena visar
den andra små flikar blå himmel.

På kvällen vände de tillbaka, genomvåta och
förargade, och den ena sade den andra obehagligheter.

Blott ett enda par, ett af hundratals, som
passerade förbi våra blickar, vände hem med förnöjda
ansikten från vattenprofvet. Han rodde flitigt och sjöng
samtidigt, medan han bundit näsduken om hufvudet,
för att ej hatten skulle flyga bort, och hon skrattade
bort åt honom till och försökte hålla paraplyet med
ena handen medan hon styrde med den andra.

Detta par gjorde människosläktet heder. Jag höjde
på mössan då detta våta, glada par rodde förbi. De
vinkade med handen till svar, och jag till dem, tills
de försvunno i dimman.

Jag tror mig kunna antaga att dessa unga
människor äro lyckliga, om de ännu lefva. Möjligt att
ödet varit dem bevågen, möjligt att det icke varit
det, men i hvarje fall tror jag att de äro lyckligare än
de flesta människor.

Ibland rasade stormen så väldigt att den mot sin
egen afsikt förlorade andan i förlid. Vid dessa säll-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:32:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fter/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free