- Project Runeberg -  Förstudier till en roman /
119

(1896) [MARC] Author: Jerome K. Jerome
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— iig —

»Hvem är mr Joseph Smythe», svarade han med
hes röst, »mitt namn är Smith. Jag är ingen fördömd
Smythe. Hvem är ni? Jag känner er inte.»

Medan han sade detta, fästade sig mina ögon på
en märkvärdig guldring af indisk guldsmedskonst, som
han bar på vänstra handen. Ett misstag var omöjligt,
ty ringen hade vid mer än ett tillfälle passerat rundt
som en ensamstående märkvärdighet. Hans ögon följde
min blick. Då utbröt han i tårar, knuffade in mig i
ett stilla hörn i lokalen, satte sig och såg mig i
ansiktet.

»’Förråd mig inte, gamle vän’, jämrade han sig.
’För guds skull låt ingen af gossarna här få veta, att
jag är ledamot af det fördömda gamla
vaxfigurkabi-nettet i St. James. De skulle aldrig mer tala med
mig. Och håll käften om Oxford! Mina kamrater
ä’ hyggliga pojkar, de få inte för något pris få nys
om, att jag också en gång varit så’n där
universitets-trädocka.’

»Jag var stel af förvåning. Visserligen var jag
beredd på, att han skulle bedja mig att hålla Smith,
den lumpna vagabonden, hemlig för Smythe, den
öfverlägsna dandyn. Men i stället var Smith i dödlig
ångest, att hans lumpna stallbröder skulle få höra
något om den aristokratiska Smythe och öfvergifva
honom. Jag var i det ögonblicket stel af förvåning öfver
hans beteende; men då jag sedan funderade öfver
saken, var jag förvånad öfver mig själf, som väntat
motsatsen.

»’Jag kan inte ändra’t! sade han. ’Jag har två
lif att lefva. Halfva mitt lif är jag så’n där svarfvad
docka, en så’n där, som man gärna skulle vilja ge’ —

»’Vid hvilket tillfälle’, afbröt jag honom, ’jag af
er hört åtskilliga mindre smickrande omdömen om
plebejer.’

»’Godt, godt’, svarade han, och hans röst förrådde
stark rörelse, ’det är ju just där som skon trycker’,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:32:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fter/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free