Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Straffen och den fria viljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt eget mål, så att syndaren straffas för straffets
skull, d. v. s. att i straffet ligger hämnd, som skall
tillfredsställas i oändlighet, utan straffet är ett medel
i den gudomliga kärlekens hand till syndarens upp-
hjälpande ur det elände och det obotfärdiga tillstånd,
hvari han befinner sig. Därför heter det: »Hos dig,
Herre, är nåd; ty du vedergäller hvar och en efter
hans gärningar (Ps. 62: 13).» Och Paulus öfver-
lämnade blodskändaren åt satan till Icöttets fö rdärf,
på det att anden måtte blifva frälst på Hei i en
Jesu dag (1 Kor. 5: 5). Därför ligger det i straffet
en tuktan, en uppfostran, som afser syndarens fräls-
ning. Det är nåd, att Herren hemsöker synden
med ris och missgärningarna med plågor, på det
att man så måtte förstå, hvad sorg det har med sig
att hafva öfvergifvit lefvande Gud. Däraf följer
ock, att straffets långvarighet beror därpå, huru
länge det dröjer, innan Gud vunnit ändamålet med
straffet, nämligen syndarens böjande så, att han af
hjärtat säger: Nu vill jag stå upp och gå till mm
fader. Detta syndens bestraffande har naturligtvis
med sig lidande hos syndaren, ja, ett gräsligare, än
vi kunna ana. Det är med denna sak så, att, liksom
om en lem på människokroppen har kommit ur led,
det uppstår lidande, till dess denna lem kommit i sin
rätta ställning igen, så kan icke heller människoanden
någonsin blifva lycklig, förrän han kommit i en rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
