Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomman på Löfsjöfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var hon fattig, den sköna blomman på Löfsjöfallet, men likväl
kände hon sig stundom rik. Det blomstrade i den nittonåriga,
oförderfvade flickans inre en herrlig lustgård af frid och
sällhet, och är det rikt inom oss, hvad betyda då den låga kojan
och det knappa brödet?
Anna blåste sista låten för den lyssnande skaran.
Valborgsmesselden svartnade mer och mer, och småningom
skingrades den mörka natten kring de unga. Vänliga stjernor
blickade ned i vårnatten, och vindarne, vårens milda vindar, susade
kring den muntra skaran, som nu tågade utför skogsstigen,
hvilken var ganska brant och svår att vandra på i mörkret;
men man är icke van vid några beqväma stigar i finnskogen,
och ingen klagade öfver vägen. Snart var skaran nere vid
bergets fot, vallhornen klingade ännu här och der bland bergen,
och stundom hördes ett och annat väldigt bösskott.
»Tack för din vackra vallhornslåt, Anna lill»! ropade
Nils, som också befann sig i skaran. De unga voro nu framme
vid en stor mosse, och öfver densamma ledde en stig, på hvilken
flickan vandrade mot sitt låga hem.
Nils gick tyst bland kamraterna, han kunde icke rätt
förklara sin sinnesstämning. En namnlös oro hade bemäktigat
sig hans själ, och han ville likväl icke vara fri från denna oro.
Med saknad såg han tillbaka på den täcka Anna, hvilken lik
en elfva sväfvade fram på spången, som ledde öfver mossen.
Han hade velat säga henne ännu ett tack för hennes sköna
toner.
Ack, i den unge finnens själ hade den ljufvaste af alla
känslor vaknat: kärleken, denna evighetsblomma, plantad på
jorden, sköt der sin knopp. Huru skönt brunno icke nu
stjernorna i det land, der den eviga kärleken bor, den kärlek, mot
hvilken all jordisk kärlek endast är ett matt skimmer. Nils blickade
dit upp till himlens facklor, och allt var så kärleksfullt och skönt
i vårnatten. Det trotsiga modet svek ynglingen, och en stilla
suck smög sig ur hans bröst, der han vandrade fram mellan
furorna. Outsäglig längtan intog honom, och han kände, att
den unga flickan, som sväfvade derborta på mossen, var honom
oändligt kär, och Nils förundrade sig öfver, att han icke känt
detta förr än nu.
När Nils var framme vid Tallåsen och skulle gå in i
sitt hem, kastade han ännu en blick ditåt, der Löfsjöfallet var
beläget. Der tindrade en stjerna öfver de höga, jättelika
torrfuror, hvilka han visste stå intill Annas hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
