Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Blomman på Löfsjöfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nils stod med tårlösa ögon. Han kunde icke gråta, hans
sorg var för stor; men hans hjerta gret, och de tårarne äro
bittrast. Han kysste den hädangångna engelns stofthydda och
skyndade bort. Från den djupblå vårhimlen lyste så mången
fackla i Allfadrens hus, men ehuru Nils stundom tyckte, att de
vinkade en fridshelsning till honom från Anna, blef det icke
lugnt inom honom.
* *
*
Mången vinter hade snöat, mången vår klädt jorden med
blommor och grönt.
Midsommardagen med sol och fogelsång var kommen, men
nu hördes under den följande ljufva natten inga glada lekar
på Tallåsen. Det var ensligt och dystert der, men likväl icke
öde, ty här bodde gamle Nils på sin faders gård. Man visste
icke så noga, hur den dystre »spektorn», som han af finnarne
kallades, hade det, ty han drog sig undan i ensamheten; men
en och annan hade i nattens timmar mött den dystre mannen
i djupa skogen, der han utan rast och ro tågade fram.
Skogen, himlen och heden talade, hvart han gick, om det brutna
löftet till Anna, och hennes bild följde honom ständigt. Hon
anklagade honom icke, nej, Nils tyckte, tvärtom, att hon ifrån
stjernepellen vinkade honom till sig och ännu hviskade ett:
»Gud signe»; men han anklagade sig sjelf, och så gick år
efter år.
I den tidiga morgonstunden kom en af traktens finnar
gående förbi Tallåsen. På en grönmålad bänk under granen,
der Nils och Anna en gång stodo framför gamle Mats, och der
nu en fogel sjöng sin morgonpsalm, satt den gråhårige »spektorn»
lutad öfver en psalmbok. Finnen lyftade mössan och helsade,
men den gamle på bänken tycktes sofva, hvarför vandraren gick
närmare. Ett fridfullt leende låg utbredt öfver de förr så
dystra dragen, hans strid var lyktad, det stormade ej mera i
hans hjerta, det hade genomgått eldprofvet. Nils var död.
Men i den eviga kärlekens land, der ständiga vårar blomstra,
hade han återfunnit den begråtna Anna. Hennes fästegåfva,
psalmboken, höll han i sin hand, der han satt under granen,
och tvenne stora tårar glimmade ännu på denna vers:
»Omhägna med nattliga friden
Den trötte, o graf! i din gömma.
När natten en gång är förliden,
Skall Herren sin afbild ej glömma.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 03:33:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/furoroch/0029.html
