Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dus. Deras gillen slutade nästan alltid med blodiga slagsmål,
sedan bränvinet eldat modet och uppväckt lidelserna. Revolvern
och knifven användes ofta, och mången kom aldrig med lifvet
från det samqväm, der han infunnit sig, — men mördaren gick
fri. Det fans icke ännu bland dessa menniskor,
sammanströmmande från nästan alla land, någon ordnad styrelse, och
laglösheten alstrade ett elände, som knappast kan beskrifvas.
Der borta vid en flammande brasa invid skogen höra vi
i qvällens timme svenska talas på den främmande jorden.
De sitta kring elden ute i det fria, de tyckas icke ännu bygt
något hus. Kanske hafva de endast för några dagar slagit sig
ned här i akt och mening att söka lyckan? Framför dem på
en större packlår tronar ett bränvinskrus, kritpiporna blossa,
och att döma af männens rödbrusiga anleten synas de flitigt
helsat på i bränvinsförrådet. Deras dåliga kläder och hela
utseende vittna för öfrigt om föga rikedom, ehuru de befinna
sig i guldets förlofvade land.
Erik, som äfven befann sig bland de larmande svenskarne,
satt tyst och sluten; han deltog icke i samtalet, han lyssnade
knapt derpå, men det fylda glaset egnade han mer
uppmärksamhet. En stum förtviflan stod att läsa på den förr så käcke
och glade ynglingens anlete, der stod upptecknad en berättelse
om svikna förhoppningar, ånger och blygd, och hans kläder
voro ännu mera bristfälliga än landsmännens. Han var tydligen
stadd »på resan utföre», och det går fort nedåt på det sluttande
planet, när menniskan en gång börjat sjunka. Svårare är att
komma upp igen.
Erik hade, som vi förut nämt, förlorat sin skatt, och
detta svåra slag hade nästan alldeles tillintetgjort hans mod och
förtröstan. En längre tid hade han genom sitt arbete knapt
förtjent det nödvändigaste till lifvets uppehälle, lyckan log ej
mera emot honom, och så mycket svårare var minnet af det
förlorade guldet.
Hvarthän vandra väl ynglingens tankar, der han sitter
och ser i elden. Ack, de vallfärda till norden, till Frykens
stränder, till Vermlands skogar och till Hanna. Vid tanken
på henne fylles hans själ af bitter smärta och oro. »Skall jag
försöka återvända, ehuru jag är fattig och arm?» Så frågade
han sig sjelf. »Nej», utropade han vid detta tysta förslag så
högt, att Jan från Fryksände, som satt bredvid honom,
förskräckt såg upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
