Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
»Jajamen», försäkrade hon, »meo nu kommer jag i åg,
att du också ’ar gifvit mig ett löfte. Jag skulle få öra en
visa, som du gjort, jag.» .
Kerstin såg riktigt nyfiken ut, och Olof lutade sig mot
vedkasten och satte tankfullt ansigtet i händerna. Stackars
yngling! Den bleka nöden hade gjort, att visorna, de kära
visstumparne, nästan blifvit bortglömda.
»Du ska’ få ’öra den ’är lilla biten», sade Olof, vände
sig om och deklamerade:
»Jag stod mig en gång vid Siljan en qväll,
När solen ’on gick uti vester ned;
Jag kände mig lycklig och var sa sail,
Och ’imlens stjerna var lycklig ’on med.
Allt ’ände i Mora en gång.
Bland rosor vid stranden jag Näcken såg,
’An satt der och sjöng så sorglig en^sång;
’An blickade upp och såg stjernors tåg,
Men tiden för ’ouom den var så läng.
Allt ’ände i Mora en gång.
’An sjöng om en tid, då lycklig ’an var
Och ’ade en flicka bland stjernors tal;
Men nu så ’ar ’an blott minnena qvar
Och på sjögebotten en kylig sal.
Allt ’ände i Mora en gång.
Oeli flickor alla, som ’afva en vän,
De böra nu tänka på Näckens qval;
Ty finge ’an blott sin flicka igen,
Då blefve det fröjd i ’ans mörka sal
Och en »svängoms på Siljans vag.
Olofs ögon strålade, när han läste sin visa, och Kerstin
satt hänryckt och hörde på. Ack, hvad hon tyckte synd om
Näcken, som sörjde sin förlorade flicka.
»Tack ska’ du ’afva», utropade hon och knäppte igen
tröjan, som Olof satte på sig, hvarefter hon tog sin stickstrumpa
lör att gä.
Ynglingen följde henne utför skogsbacken. Solen sken,
och det kändes rent af sommarvarmt deruppe. Nog var det
nu smärtsamt att skiljas, men vid Mikafelitiden skulle man ju
återse hvaraûdra.
»Ja, tack och adjö med dig. Jag skall ständigt komma
i’åg dig, och gifve Gud, att vi måtte återse hvarandra», sade
Olof, när han öppnade grinden vid täppan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
