Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ack, hvad dessa ord kändes tunga för den stackars flickan.
Hade Olof varit vred, skulle det säkert icke känts så svårt,
men nu greps hon af den djupa sorg, som afspeglade sig i hans
anlete.
»Icke ’ar jag glömt dig, Olof», invände hon och bad att
få bära »bögen», en stund, »men jag kan inte ’ålla af dig som
förr, sir du».
Olof gick tyst och hörde dessa ord. Han tyckte rent af
synd om Kerstin, ty det klang i denna stund en ton af verklig
sorg äfven i hennes ord. Han öfvervägde, huruvida han skulle
tala vid henne om studenten och det förhållande, hvaruti hon
stod till honom, men det var svårt att börja ett samtal derom,
och han beslöt att icke göra det.
»’ur det blir, så ska’ dock jag älska dig i lifvet och i
döden», försäkrade ynglingen med värma.
De satte sig ned på snöplogskanten vid vägen efter att
hafva gått ett godt stycke. Himlens stjernor, de vänliga ljusen
i Guds boning, skredo mer och mer fram på fästet. De blickade
varma och kärleksfulla genom den kalla vinterluften, och Olof
såg upp till dem. Han tyckte, att det var något särskildt, de
ville säga honom, ehuru han icke kunde förklara, hvad det var,
men sorgen skingrades något. Den svärmiske dalaynglingen
drömde sig hän till de ljusa rymder, der stjernorna tindrade,
och han kände sin själ upplyftad och höjd öfver jordlifvets små
bekymmer; »der borta», tänkte han, »skall man en gång älska
utan att tröttna, och der, om än det icke blir här, får jag
kalla Kerstin min».
Flickan, som tydligen ville byta om samtalsämne, sade
efter en stunds tystnad:
»Tala om någonting från ’emma nu!»
Olof berättade ett och annat från hembygden, hvilka hade
slutat sitt vandringslopp, och hvilka blifvit gifta o. s. v. Kerstin
omtalade äfven, huru hon hade det på herrgården.
Det började blifva kyligt att sitta på drifvan, och Olof
steg upp, i det han frågade:
»Du fryser väl, du, som är ’errskapsklädd, kan tro.»
Det låg intet hån i dessa ord, ty Olofs röst var vänlig.
Kullan, som ännu hade säcken på ryggen, lösgjorde nu denna
och sökte i stjernljuset betrakta ynglingens anlete, der han stod
vid hennes sida. »Jag kan icke hålla af dig», hade hon sagt.
Månne det icke vore bäst att nu återkalla dessa ord; hvarför
skulle det vara slut dem emellan? Men så kom hon att se på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
