Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett minne från Vermland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvad Klas egentligen mente med dessa ord, förstodo
icke sjömännen, men »I, som älsken, I veten det I».
Venerns bölja krusades af vestliga vindar och öfver gamle
Carols stad lyste aftonsolen varm och leende. De milda fläk-
tarne, hvilka endast svagt rörde trädens kronor, medförde en
ljuflig svalka, en uppfriskande skogsluft. I den gröna, doftande
barrskogen strax utanför staden säg man skaror af glada men-
niskor, andra hade under den sköna sabbatsqväilen rott ut med
sina båtar på elfven, den staden omfamnande Klarelfven, och
somliga, hvilka voro mera vana att sköta seglen, styrde ut på
sjön. Alla, som kunde komma ut, ville njuta af den vackra
dagen.
På klipporna vid sjön satt en ung flicka och såg bort
öfver det villande blå. Hennes hufvudkläde var afblåst, oeh
de bruna, rika loekarne lekte för vinden kring flickans rosiga
anlete. Uppmärksamt betraktade hon soglarne på sjön, hon
tycktes väDta någon, och syntes ett stort skepp der ute, färgades
henues kinder af en vacker rodnad, hjärtat klappade fortare,
och ögat, der striden mellan barnet och qvinnan icke ännu var
fullkomligt afslutad, bliekadc skönare än förut. Så hade hon
mången sabbatsqväll skådat bort öfver vågen, men den väntade
hade ej kommit. Den väntade hette Klas, och den väntande
flickan på hällen var Elsa. Ett år hade nu gått, sedan de
unga träffades, oeh Elsa visste, att det skepp, på hvilket Klas
seglade, skulle anlända till Karlstads hamn under sommaren.
Solen sjönk mer och mer. Vågorna gingo till hvila, men
den stora seglaren syntes ej till. »Kanske han refvat sina segel
för alltid? Det har stormat mången Batt, sedan vi träffades»,
tänkte Elsa. Hon steg upp för att gå, men hon sände ännu
en pröfvande blick öfver sjön oeh — det vackra anletet rodnade.
Det kunde ej vara någon synvilla, hon mindes så väl det skepp,
från hvilket den hurtige sjömannen kom. Skeppet seglade när-
mare, det fälde sitt ankare, och nu såg Elsa, att hon icke
misstagit sig.
En god stund satt hon qvar. Flere sjömän kommo roende
från skeppet och gingo i land, och bland dessa befann sig äfvea
Klas. Med all säkerhet såg han ieke i den inträdande skym-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
