Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lilla Kalles stadsresa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lyckliga barndomstid! Huru litet gjorde oss icke glada,
när vi voro små; vi kände glädjen i vårt innersta, det var sol,
det var blomsterdoft i allt. Bekymmer och tårar försvunno
likt strömolnen på vårens himmel.
Dagarne föreföllo Kalle så långa under väntan på
stadsresan. Mor höll på med nya vantar åt honom, och en ny
skjorta skulle han hafva, ty de skulle taga in hos några af
modrens bekanta. Huru skönt, huru kärt var det icke nu att
hjelpa mor med vedkälkarne, huru gerna framletade han icke
rispinnarne ur snön! »Jag skall resa till staden, jag», sade
han till tallarne i skogen, till fåglarne och till barnen i byn.
* *
*
Aftonen före den tillämnade afresan var kommen.
Vantarne, sammanhållna med ett brokigt snöre voro färdiga, skjortan
likaså. Kalle hade i dag ännu ifrigare än förut samlat ihop
ved ja, han hade till och med ensam varit åstad efter en kälke
och dervid än en gång för tallarne och fåglarne omtalat den
förestående stadsresan. Svettig och trött kom han hem från
skogen, men munter och glad var han. Det var så kärt att
få visa modren tacksamhet och göra henne någon tjenst. »Jag
skall resa till staden, jag», sade han till sist, innan han somnade.
Men när solen, vinterns matta sol, lyste in genom de
isiga rutorna, kom Kalle icke upp. Hans hufvud värkte, han
var ännu mera rödblommig än förut, och de förr så kloka och
lifliga ögonen sågo förvirrade på modren. »Jag får resa till
staden», sade han jublande, men så lade han qvidande handen
på bröstet. Han var sjuk, mycket sjuk, lilla Kalle.
Med tårar betraktade modren sin älskling, men hon
förmådde icke hjelpa honom. Hon kunde gråta, hon kunde bedja
och vaka de långa nätterna vid hans sida, men det onda tilltog.
I feberyrseln tyckte lilla Kalle, att han var i staden. Han såg
de stora husen, gatorna, menniskorna, hästar och vagnar, och
hans anlete log dervid. Ibland tyckte han sig vara i skogen,
han frös och blåste i händerna. »Att vi ska’ draga fram
rispinnarne så här ur snön, mor», sade han och så mente han
åter att han frös om händerna och satte dem derför till
munnen. Stundom vandrade den lilles tankar till landet der ofvan,
han talte om englar och »sida, hvita kläder», och då log hans
öga ännu vackrare, än när han talte om staden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 03:33:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/furoroch/0119.html
