Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grindpojken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade han det bättre än sparfvarne, och han tyckte, att äfven
han borde vara glad i fattigdomen, när fåglarne voro det. Solen
blickade fram mellan molnen, och hon lät sina strålar värma
Petters frusna fötter.
Det skulle denna dag blifva stort kalas i en af socknens
herrgårdar, och Petter hade reda på, att flere åkande herrar
voro i annalkande. Af dem hoppades han erhålla en och annan
slant, när han öppnade grinden. Han satt derför tåligt qvar,
ehuru brasan der inne hos mor icke var litet lockande. Nu
hördes emellertid bullret af åkande, och Petter hoppade ner på
vägen.
»Ack, om de nu ville gifva mig några slantar», tänkte
han och sköt upp grinden, framför hvilken han stälde sig med
mössan i handen.
Nu syntes de åkande. Se, hvilka präktiga vagnar och
dragna af två hästar sedan! Petter kom ihåg sin häst och
vagn hemma i vrån. Hans dragare var af trä, men nog tyckte
Petter om honom för det.
Den första herrn kastade en stor kopparslant i Petters
mössa, den andra och tredje gjorde på samma sätt. Till sist
kom en rik herre, som bodde nära intill grindvaktarens hem.
Hans son och ende arftagare var också med. Denne, en ung
pojke, var bekant med Petter, men, i stället för att gifva
honom en slant, höjde han sin piska och gaf den fattige gossen
ett slag, så att mössan ramlade ned och slantarne rullade
omkring i sanden.
»Sådant skall tiggarungar ha», utropade han och skrattade,
men lille Petter skrattade icke. Heta tårar strömmade från
hans ögon, under det han plockade sina slantar tillsamman.
Det var så tungt att se menniskornas hårdhet, och fattigdomen
kändes bitter igen. Sparfvarne, uppskrämda af de åkandes buller,
hade flugit bort från åkern till de gulnade björkarne i hagen.
Petter tyckte, att de hade något att säga honom, der de tittade
fram mellan de gulnade bladen, och det föll honom i tankarne,
att de ville trösta honom, liksom han nyss bad dem icke frukta
fågelskrämmorna.
När han kom in till sin mor, torkade hon bort tårarne
från hans kinder och tröstade honom dermed, att Gud, som är
de fattiges och faderlösas far, skall hjelpa de barn, som
förtrösta på honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
