Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett reseminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
studentexamen och gick sedan en kort tid vid ett seminarium.
Under denna tid af försakelse, arbete och brist träffade honom
det ena sorgebudet efter det andra, men han kämpade dock
oförtrutet. Esomoftast, när dagens arbete var slutadt, och vi
sutto med de blossande piporna, talte han med hänförelse om
den tid, då han skulle få en egen hydda, ett eget hem, en
egen härd. Han skulle då, sade han, uppsöka sitt ideal, detta
milda, ljufva väsen, som skulle läka alla sår och sprida solsken
öfver hans förut så mödosamma och törniga lefnadsstig.
Så gingo några år. Han erhöll, såsom varande student,
snart en förmånlig lärarebefattning vid en högre folkskola, och
nu återsåg jag honom, nu hade han förlorat sitt ideal. Hon
var försvunnen, denna sköna syn, som föresväfvat honom och
upplifvat hans hopp. Hvad hade han nu, tycktes det honom,
för sin kamp i fattigdom och brist? Hvem hade han nu sjungit
för? Huru bitter erfarenhet hade han icke nu fått af denna
kärlek, om hvilken han med hänförelse talat!
Det var god tid ännu, innan det tåg, med hvilket han
skulle följa, ankom, och vi satte oss derför under de lummiga
björkarne ett stycke från stationen. Min vän berättade:
»Jag vistades, som du vet, på försommaren vid vestkusten.
Som informator hos patron L—g skulle jag medfölja familjen
dit och stundom läsa med hans två gossar, hvilka fått »vilkor»
i skolan. Der satt jag i skogen en stilla sommarqväll. Det
var min faders dödsdag. Jag satt der ensam, ja ensam i
dubbel mening. Det kändes så tomt vid den tanken, att alla ens
närmaste voro borta och nedmyllade i jorden. Trött och
nedslagen lutade jag mig ned mot björken invid den häll, på hvilken
jag satt, och min tanke vallfärdade till den dag för flere år
sedan, då min fader gick bort. Jag kunde icke vid tanken på
honom undgå att högt säga dessa ord:
»Du mente mig väl, min far. Du bad mig på det sista,
att jag skulle, så ensam, som jag var i verlden, söka en vän,
som komme att stå mitt hjärta ännu närmare, än du gjorde.
Kunnen I derborta i det anade, hemlighetsfulla landet, gifva
edra kära någon vink, så visen mig då den vän, som en huld
försyn bestämt åt mig.»
Så bad jag. När jag såg upp, trodde jag knapt mina
ögon. Ack, der stod ju idealet, det sökta, det efterlängtade
idealet. Den ljufva bild, som länge förvarats liksom ingraverad
i hjärtat, var nu en verklighet. Den bilden hade med ens
blifvit flyttad ur själen och framstälde sig nu för de yttre sinnena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
