Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett reseminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min vän förde vid dessa ord sin hand till ögonen och
tycktes vilja dölja deras fuktiga glans samt fortfor:
»Vi blefvo snart ett hjärta och en själ. Vi förstodo
hvarandra. Det, som den ene älskade, det älskades ock af den
andre, den ene tänkte den andres tankar. Så gick tiden, och
den gick, ack, för fort, den gick för att aldrig mera komma
tillbaka. Hjärtebladen växte upp, kärlekens blomma växte högre;
men låt mig här gå förbi orsakerna — kanske var det mitt
öde — allt nog: hennes en gång så hjärtliga »ja» blef till sist
ett obevekligt, hopplöst »nej». Nu är hon ej mera min, nu
skall hon ej mera sjunga för mig om Saimen och Imatra.
Med en tår i de klara ögonen sade hon mig farväl — farväl
för alltid. Jag kan se henne ännu, der hon står och vinkar
sin sista helsning. Min tanke föres dervid på Orfeus, och
hurusom den obeveklige Charon förer hans sköna Eurydike
tillbaka in i skuggornas land. Som Orfeus blef äfven jag bruten
och krossad, och mitt hjärta, ja, det är lemnadt qvar hos Clara.»
Här slöt min vän. Tankfull lutade han det bleka anletet
i handen och upprepade liksom för sig sjelf denna vers:
»Hvem sjöng jag för?
Hon var i skilda länder
Den samma alltid lika huld och ljuf.
Om henne sjöng jag på Salernos stränder,
Om henne än vid kratern af Vesuv.
Jag lärde hennes namn åt näktergalen,
Åt alpens eko uti Schweizerdalen,
Åt minsta kaskatell vid Tivoli,
Men allt det der är nu förbi — förbi.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
