Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Poesi - Flyktingens farväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flyktingens farväl.
Högt upp i nord, der drifvan låg så tyst och kall,
En främling stod med tärad blick.
Hans öga såg, men tjustes ej af forsens fall,
Som silfverglans frän solen fick.
Hur böljan sjöng, den sjöng ej mer om kraft och mod,
Och furans sång ej värmde mer hans hjärtas blod.
Ett moln, ett sorgens moln, uppå hans panna låg,
Och hjärtat gret af ädel harm.
Mot fjellets topp hans öga såg och åter såg.
Från fädrens bygd han gick så arm.
Han gick från hemmets dal, från älskadt fosterland
Att söka skydd och hjelp ifrån Tyrannens hand.
Från drifvan sist, med handen sträckt mot Svea land,
Han tolkar så sitt afskedsord:
»Farväl, mitt folk, farväl du hem, du sjö, du strand!
Farväl du Manhems stolta jord!
Du var mig kär, du var min fröjd, min ungdoms brud,
Och nu, ja, sist jag bedja skall för dig bos Gud.
Hur gladt, hur gladt jag velat gå att offra blod,
Ja, lif och allt för fädrens bygd!
Och hit jag kom, till Dalabygd, der mannamod
Oss frälste förr från fall och blygd;
Men trygg man var och trodde ej, att våldet går
Till våra berg att frossa här af sorg och tår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
