Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Furst Nechljudof - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tjuris stod där så länge villrådigt leende utan att
sträcka fram handen efter pengarna, att Nechljudof
lade dem på bordsändan och rodnade ännu mer.
— Jag tackar ödmjukast, ers nåd, sade Tjuris
med sitt vanliga, litet ironiska leende.
Gumman suckade tungt några gånger nedanför
sovbritsen, och det lät, som om hon läste en bön.
Den unge godsägaren tyckte det blev pinsamt. Han
reste sig hastigt från bänken, gick ut i farstun och
kallade Tjuris till sig. Åsynen av en människa, som
han bevisat en välgärning, var honom så angenäm,
att han inte ville skiljas från honom så snart.
— Det var roligt att få hjälpa dig, sade han och
stannade vid brunnen. — Dig kunde jag hjälpa,
därför att jag visste, att du inte är lat. Du skall
sträva och arbeta, och jag skall hjälpa dig. Med Guds
hjälp skall du åter repa dig.
— Det är inte tal om att repa sig, ers nåd...
sade Tjuris, i det han fick ett allvarligt, ja, strängt
ansiktsuttryck, som om han vore mycket missnöjd
med sin herres antagande, att han skulle kunna repa
sig. Jag och mina bröder bodde hos vår lille far och
sågo ingen nöd av något slag. Men så dog han,
och vi skildes åt, och det gick allt sämre och sämre.
Alltsammans beror på ensamheten!
— Varför skildes ni åt?
— Det berodde på fruntimren. Den gången var
ers nåds farfar redan död, ty under hans livstid
hade de inte vågat. Då fanns det nämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
