Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vår, en oväntad, härlig vår, som tjusade den unge
mannen. Resan fortsattes nu icke längre om
nätterna, ty man tillät honom icke att lämna stanitzan
om kvällen — det vore farligt. Vanja blev orolig
och hade bössan laddad. På vägen sågo de
beväpnade män, och postmästaren vid ett av hållen
berättade om ett nyligen timat, förskräckligt mord. Men
Olenin oroade sig icke. Han väntade med
otålighet att få se de höga, snöhöljda bergstopparna, om
vilka han hade så mycket hört talas. En afton
utpekade kusken för honom bergskedjan, som trädde
fram ur molnen. Olenin blickade ivrigt ditåt, men
bergen försvunno i molnen, och han såg blott något
otydligt, gråaktigt, kantigt, men intet vackert. Han
kände sig besviken, ty han kunde ej skilja bergen
från molnen. Men följande morgon väcktes han i
gryningen av luftens friska svalka. Det var en
vacker, klar morgon, och plötsligt varseblev han — som
han tyckte, endast tjugo steg längre bort —
kolossala massor, bländande vita, vilka i underbart lätta
och tydliga linjer avtecknade sig mot himlen. Först
då han fattade, huru avlägsna dessa storartade
höjder voro, då förstod han deras ojämförliga skönhet,
och han greps av en underlig bävan och trodde, att
allt var en dröm. Han ruskade på sig för att
förvissa sig om, att han var fullt vaken. Ja, där voro
bergen, alldeles framför honom.
”Vad är det?... Vad är det, som jag ser där?”
utropade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
