Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var alldeles mörkt, när de under fortsatt
samtal uppnådde kosackbyn. De hade ännu icke kommit
ut ur skogens dunkel, vinden ven genom trädens
kronor, de tyckte, att schakalerna tjöto, skrattade och
gräto tätt inpå dem. Borta från stanitzan hörde
man kvinnoröster och hundskall. Husens konturer
framträdde tydligt ävenså ljusen, med röken kom
en lukt av kiziak*) emot dem. Olenin kände sig
som hemma, som om stanitzan vore hans verkliga
hem, hans familj och hela hans lycka, och som om
han ingenstädes hade levat eller kunde leva så
lycklig som här.
Då de hade kommit hem, ledde Olenin till
Lu-kaschkas stora förvåning själv ut ur stallet den häst,
som han hade köpt i Grosnej, ett präktigt, dock ej
alldeles så ungt djur, och skänkte honom den.
”Varför vill ni skänka mig den? Jag har ju icke
ens gjort er någon tjänst ännu.”
”Tag den, jag försäkrar dig, mig gör det
ingenting, du kan skänka mig något en annan gång. Och
fälttåget göra vi tillsammans.”
Lukaschka blev alldeles förvirrad. ”Så ni talar!
Som om en häst alls inte kostade något”, sade han,
utan att ens se på hästen.
”Tag den, tag den. Om du inte tager emot den,
så förolämpar du mig. Wanjuschka, led fram
skym-meln till honom.” Lukaschka fattade tygeln. ”Nå,
”) Bränsle av torkad får- och getspillning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
