Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsägelse att föra den till kosackhästarnas hjord, ty själv
måste han ännu samma natt återvända till
posteringen. Den stumma systern åtog sig att föra bort
hästen och gav genom tecken till känna, att då hon fick
se den, som givit Lukaschka hästen, så skulle hon
niga djupt för honom. Den gamla modern skakade
på huvudet, när sonen berättade saken för henne;
hon var övertygad om, att Lukaschka hade stulit
hästen och gav därför den stumma befallning att
föra bort den före dagbräckningen.
Lukaschka begav sig ensam till posteringen. Han
tänkte fortfarande på Olenins handlingssätt. Ehuru
det icke var en särskilt vacker häst, var den dock
åtminstone värd sina fyrtio rubel, och Lukaschka var
mycket glad över gåvan, men han kunde aldrig
begripa, varför han hade fått den, och därför kände
han inte den ringaste tacksamhet. Tvärtom uppsteg
i hans hjärna en obestämd misstanke, att fänriken
hade några dåliga avsikter. Han kunde icke göra
sig reda för, vilka dessa avsikter voro, men han
trodde icke, att en obekant person så utan vidare
skulle skänka honom en häst, värd fyrtio rubel, bara
av gott hjärta. Om Olenin hade varit drucken,
kunde han ha trott, att det hade skett av skrytsamhet,
men fänriken hade varit alldeles nykter och därför
var det tydligt, att han hade velat köpa honom för
någon dålig orsaks skull. ”Men i så fall är du
kuggad”, tänkte Lukaschka. ”Hästen behåller jag, och
se’n få vi väl se. Jag är inte ett sådant dumhuvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
