Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna - XL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Det är närmaste vägen”, sade en av kosackerna,
som var överhöljd av damm, och som red på en
nedstänkt, smutsig häst. Lukaschkas ansikte var
rött och uppsvällt efter gårdagens dryckeslag. Hans
mössa hängde bak på nacken. Han talade i
kommandoton, som om han vore anförare.
”Vad står på? Vart rida ni?” frågade Olenin,
som endast med möda lyckades ådraga sig
uppmärksamhet.
”Vi skola fånga abreker. Vi bryta upp med
detsamma, men vi äro alldeles för få.”
Kosackerna fortforo att prata och skrika och
överlade med varandra, medan de redo framåt
gatan. Olenin kom att tänka på, att det vore illa, om
han ej följde med. Han hoppades att snart vara
tillbaka. I hast klädde han på sig, laddade geväret
med kulor och steg till häst — Wanjuschka hade
sadlat den i största hast — och hann upp
kosackerna i byns utkant. De hade gjort halt där och
tappade upp vin ur ett medfört litet fat i en träskål
och drucko varandra till för ett lyckligt företag.
Bland kosackerna var även en ung fänrik, som
tillfälligtvis befann sig i byn och som hade tagit
kommandot över de nio kosackerna. Men ehuru
fänriken gav sig sken av att vara anförare, lyssnade alla
utslutande till Lukaschka. Olenin brydde de sig
icke alls om. Så snart alla hade stigit till häst för
att fortsätta ritten, närmade sig Olenin fänriken,
för att få reda på vad som försiggick. Denne, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
