Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna - XL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för det mesta tysta, och sina vapen bära
kosackerna alltid så, att de ej göra buller. Klirrande av
vapen är för kosacken den största skam. Tvenne
kosacker från byn hunno upp skaran på vägen, och
då växlades några ord till hälsning. Lukaschkas
häst trasslade in sig i gräset och snavade, och detta
ansågs av kosackerna som ett elakt förebud. De
sågo på varandra och vände sig sedan hastigt bort,
liksom för att bemöda sig om att icke fästa någon
vikt vid denna tillfällighet, ehuru den just i detta
ögonblick var av särskild betydelse för dem.
Lukaschka drog till sig tygeln, han såg dyster ut, bet
ihop tänderna och svängde piskan över huvudet.
Karbardinaren tog ett språng med alla fyra
fötterna, som om han ville flyga. Men Lukaschka slog
honom flera gånger på den glänsande länden; hästen
visade tänderna, slog med svansen, fnös och gick
på bakbenen, så att han kom några steg från de
övriga.
”En präktig häst”, sade anföraren.
”Som ett lejon”, instämde en gammal kosack.
Under tystnad red truppen vidare, ibland i skritt,
ibland i trav, det var den enda omväxlingen i rittens
enformighet.
På hela steppen, omkring åtta verst, kom intet
levande i deras väg, men på litet avstånd från dem
rörde sig helt långsamt en vagn, en nogajkibitka.
Det var en nogajfamilj, som sökte sig en ny uppe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
