- Project Runeberg -  Fyra man om en bok /
121

(1907) [MARC] Author: Jerome K. Jerome Translator: Ezaline Boheman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 121 -r

En dag kom en grannkatt för att hälsa på henne, och
ekorren utgjorde synbarligen föremålet för deras samtal.

»Han har vacker färg», sade vännen, i det hon med
kritiska blickar betraktade den förmodade kattungen,
som satt på bakbenen och kammade sina mustascher.
Det var det enda behagliga, hon kunde hitta på att
säga om honom.

»Ja. han liar en förtjusande färg», utbrast vår katt
stolt.

»Jag kan inte påstå, att jag tycker om lians ben»,
anmärkte vännen.

»Nej», sade modern tankfull, »benen äro just hans
svaga sida. Jag vill visst inte påstå, att jag själf
håller så mycket på hans ben. ■>

»Det kan ju hända, att de bli fylligare, då han blir
äldre», sade vännen uppmuntrande.

»Ja, det få vi väl hoppas», svarade modern, som
genast återvann sitt goda humör. »De bli nog bra med
tiden. Och titta bara på hans svans. Säg mig nu
uppriktigt, har ni någonsin sett en kattunge med så
vacker svans?»

»Ja, svansen är bra», medgaf den andra, »men
hvarför låter ni den stå upp öfver hans hufvud?»

»Det gör jag visst inte», svarade vår katt. »Den
reser sig af sig själf. Jag kan inte förstå, huru det
kommer sig till. Men den rättar sig väl, när han blir äldre.»

»Vi ska väl hoppas det, ty annars kommer det att
se underligt ut», sade vännen.

»Ack, det är jag alldeles säker om att den gör»,
svarade vår katt. »Jag får lof att slicka den litet mera.
Det är en svans, som fordrar mycken slickning, det
kan ni nog se.»

Sedan den andra katten gått, satt vår katt flera
timmar och slickade svansen, och när hon slutligen tog bort
sin tass och svansen flög tillbaka som en stålfjäder öfver
ekorrens hufvud, stirrade hon på den med känslor,
som endast de af mina läsare kunna förstå, hvilka själfva
äro mödrar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fyraman/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free