Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. I botgörarekapellets trädgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Inte sant, vi skola väl inte tala om honom? Jag
beklagar den stackars karlen, han är så god och så
korrekt. Advokaten försäkrade mig, att min man samtycker
till allt och inte vill lägga några hinder i vägen. Man
sade mig, att han icke kommer till Paris, utan att han
stannar i fabriken. Vårt gamla hem är stängt. Ibland
känner jag samvetsförebråelser, då jag tänker på, hur
jag behandlat honom."
"Och jag?" frågade Julius, dragande åt sig handen.
"Du har rätt", vände hon sig med ett leende till
honom. "Du är livet, det är grymt, men det är mänskligt.
Vi måste leva vårt liv utan att taga hänsyn till
andra. Om man vill vara lycklig, måste man vara
egoistisk."
Båda tego. Påminnelsen om hennes man hade kommit
såsom en isande fläkt över dem. Julius var den
förste, som åter fattade mod.
"Har du under hela tiden inte ens dansat en enda gång?"
"Hur skulle jag kunna. En fru, som ligger under
skilsmässa. Sedan du for bort, har jag inte en enda gång
deltagit i sällskapslivet. Jag måste låtsas se sorgsen ut
inför världen. Usch, så förskräckligt. Jag har saknat
dig."
De hade åter fattat varandras händer och logo mot
varandra. Minnena från tidigare månader drogo förbi
deras syn, bilder från deras liv: Om eftermiddagarna
mellan fem och sju hade de dansat på hotellen vid
Champs Elysées, varest tedrickning och tango avlöste
varandra.
Hon tycktes slita sig lös från dessa minnen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
