Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Herr Marcels avundsjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människorna måste förstå varandra i en sådan tid. Inte sant?"
Kriget motsvarade hans förhoppningar på likställdhet.
När han förr talade om den kommande revolutionen,
hade han med nöje utmålat för sig, huru alla
rika måste arbeta för att förtjäna sitt uppehälle, och
nu kände han samma glädje, då alla fransmän utan
hänsyn till klasskillnaden måste bära samma öde.
"Alla få sina ränslar på ryggen, och alla få samma mat."
Han väntade, att soldatlivets knapphet även skulle
träffa dem, som icke drogo ut i kriget. Ty den skulle
åstadkomma stor brist på allt, och alla skulle få lära
sig att äta torrt bröd.
"Och ni, min herre, som är för gammal att draga i
krig, ni kommer att trots edra miljoner äta samma mat
som jag.... Medgiv, att det är underbart...."
Snickarens tillfredsställelse vid tanken på Desnoyers
framtida umbäranden sårade icke denne. Han såg
fundersam ut. En människa, som den här, motståndare
till allt bestående, som icke behövde försvara sina
materiella ägodelar, han drog ut i kriget, gick i döden
för ett ädelt ideal, nämligen för att förhindra, att
framtidens folk skulle lära känna den skräckkänsla, som nu
behärskade människorna. Och mannen tvekade icke,
att offra allt, som hitintills hade varit hans tro och
fasta principer. Och han, Desnoyers, en av ödets gunstlingar,
som ägde så mycket mera, hade känt tvivel och kritik.
Några timmar senare träffade han vid Triumfbågen
åter på snickaren. Han gick bland en stor skara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
