Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Nytt liv - 8. Återtåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gamla svärmeriet, som redan hennes mormorsmor
kände för den starke, djärve besten. Världsdamerna,
som för några månader sedan uttalade allt med
psykologisk finhet, beundra i dag allt militäriskt med
samma enfald, som en tjänsteflicka sin soldat. Hon
känner för uniformen samma ödmjuka hänförelse, som
djurhonan för lejonets man, tuppens kam och fågelhannens
fjäderbuske. Var försiktig, dansmästare, man
måste foga sig efter världens lopp, eller nöja sig med
att försvinna i mörkret. Tangon är död."
Och Desnoyers tänkte på, att de verkligen voro
outsiders, som stodo vid livets rand. Livet hade gjort
helomvändning och ändrat sin bana. I denna nya tillvaro
fanns det ingen plats för själsmålaren och icke heller
för honom, det lättsinniga livets hjälte, som varje
eftermiddag mellan fem och sju hade njutit avundsvärda
triumfer.
8. ÅTERTÅGET.
Kriget hade utsträckt sina tentakler till huset vid
Avenue Victor Hugo. Det var ett stumt krig, i vilket
fienden alltjämt tycktes vilja glida undan, formlös, glatt
som en ål, för att på ringa avstånd åter upptaga
striden.
"Jag har Tyskland mitt i mitt hem", sade Marcel
Desnoyers. "Tyskland", det var fru Elena, von Hartrotts
maka. Varför hade icke hennes son tagit henne
med, den där professorn, som var så odräglig, och som
herr Marcel nu ansåg vara en spion. Vad var det för
en sentimental nyck av henne att absolut vilja stanna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
