Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Vid den heliga grottan - 10. Invasionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som en tjuv, som drager nytta av sina offers sömn,
smög han omkring här och försökte stjäla från en god
och tapper man det enda han ägde, det enda, som
förband honom med världen, och som ett Guds under
återgivit honom.
Bravo, Herr Desnoyers! Ha, pultron!
Han rätade upp sig vid dessa självförebråelser, i det
han fördömde sitt andra jag, som blott förtjänade förakt.
Han vände bort huvudet. Han ville icke mera se
Margaretes bedjande ögon, han var rädd för hennes
stumma förebråelser. Lika litet vågade han se på den
blinde i sin slitna uniform, mannen med det av plikt
och ära åldrade ansiktet. Han fruktade honom som
sina egna samvetskval.
Han vände ryggen åt de båda och avlägsnade sig.
Farväl, min älskade! Farväl, min lycka! Med fasta
steg gick han bort. Ett under hade skett i hans inre:
han hade funnit den rätta vägen. Till Paris! En ny
illusion skulle fylla den förskräckliga tomheten i hans liv.
10. INVASIONEN.
Marcel flydde iför att draga sig tillbaka till sitt slott,
när han träffade borgmästaren i Villeblanche.
Skottsalvornas dundrande föranledde honom att
barrikadera sig där. När han såg gruppen av eftersäntrare,
lyfte han förtvivlad sina armar mot höjden. Dessa
människor voro vansinniga. Deras motstånd kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
