Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Invasionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den andre. Instinktivt räckte de varandra händerna,
då de sågo sig ansikte mot ansikte med de dödsbringande
gevärsmynningarna: Bakom dem hörde man jämmer:
"Farväl, mina barn! Farväl, sköna liv! Jag vill inte
dö, jag vill inte dö."
Båda männen kände en önskan att ännu en gång
säga något, att avsluta den sista sidan i sitt livs bok
med en bekräftelseformel.
"Leve republiken", ropade borgmästaren.
"Leve Frankrike", utropade prästen.
Desnoyers trodde, att båda sagt detsamma. Två
armar växte fram ur kroppen: prästens armar gjorde
korstecknet i luften, och samtidigt blixtrade en sabel
till, som anförde piqueten. Dånande rullade skottens
åska, varpå några enstaka knallar följde.
Marcel kände medlidande med de stackars människorna,
då han såg, vilka underliga ställningar de intogo
i dödsögonblicket. Några föllo som halvfyllda
säckar till marken, andra studsade tillbaka som bollar;
och andra åter utförde med uppåtsträckta armar språng,
som akrobater och föllo på ryggen eller med ansiktet
nedåt, som om de tänkte simma. Desnoyers såg, hur
ur människohögen ben stucko fram, som ännu darrade
av dödsryckningarna. Några soldater gingo fram. De
hade ansikten som jägare, vilka sticka ned sitt byte.
Mitt i den tilltrasslade, darrande hopen av lemmar
syntes vita hår och en svag hand, som bemödade sig
om att upprepa korstecknet. Flera skott och kolvslag
in i den bleka dödshopen, ur vilken blodet rann i strilar,
släckte dessa sista livstecken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
