Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Invasionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medger, att jag älskar Paris. Det är synd, att vi aldrig
skola komma att förstå varandra."
Och han försjönk i den missförstådda människans melankoli.
Plötsligt igenkände Desnoyers i en av officerarna den,
som hade plundrat slottet. Även denne betraktade honom,
och som for att ursäkta sig sade han: "Det är
krig, min herre".
Precis som alla andra. Kriget måste betalas med de
besegrades förmögenheter. Det var det nya, tyska
systemet. Det var en krigsföring som härstammade
från forntiden. Stater och byar måste betala tribut, och
vartenda hus plundrades. På så sätt besegrade man
fiendernas motstånd, och kriget slutade tidigare. Han
skulle icke vara ledsen. Hans möbler och juveler skulle
man sälja i Tyskland. Han skulle göra en reklamation
hos den franska regeringen, hans berlinska släktingar
skulle understödja hans ansökan.
Desnoyers hörde förskräckt på dessa råd. Vilka tankar
hade dessa människor! Voro de galna, eller ville
de driva med honom?
Efter frukosten reste sig några officerare och togo
sina värjor för att gå till sin tjänst. Även kapten
Hartrott reste sig. Han måste tillbaka till sin general. Han
hade offrat tillräckligt tid på familjehänsyn. Desnoyers
ledsagade honom till automobilen. "Lille Moltke"
ursäktade sig ännu en gång över, att man skadat och
plundrat hans lott.
"Det är krig. Vi äro tvungna till att vara hårda,
så att kriget kan bliva desto kortare. Den verkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
